Den totala skulden i världen ligger nu på över 217 000 miljarder dollar, motsvarande 327 procent av världens BNP. En ny nedgång väntar runt hörnet som kommer bli många gånger värre än den 2008. I detta dokument, antaget på IMT:s världskongress i juli 2018, förklarar vi orsakerna till krisen och vad en ny kris kommer leda till.
[Source]
Tio år har gått sedan finanskrisen 2008. Krisen var en avgörande händelse i världshistorien som innebar en grundläggande förändring i situationen, precis som 1914, 1917, 1929 och 1939–1945. Därför är det nu ett lämpligt tillfälle att göra en balansräkning över det gångna årtiondet.
Denna kris var kvalitativt annorlunda från alla tidigare kriser. Det var inte någon vanlig cyklisk kris, utan återspeglade en mer grundläggande kris för kapitalismen. Ett årtionde efter kollapsen 2008 kämpar borgarklassen fortfarande med att ta sig upp ur krisen som förstörde det jämviktsläge som kapitalismen vilat på. I den väldigt begränsade omfattning man kan tala om någon återhämtning, så har den bara skett delvis. Faktum är att det har varit den svagaste ekonomiska återhämtningen i historien. Till och med under 1930-talet såg man en starkare återhämtning.
För tio år sedan förutsåg vi att alla försök från borgarklassen att återställa den ekonomiska jämvikten skulle förstöra den politiska och sociala jämvikten. Detta har nu bekräftats av händelserna världen över. I det ena landet efter det andra har regeringarnas desperata försök att genomföra nedskärningar för att få igång ekonomin (vilket de misslyckats med) orsakat sociala explosioner av en karaktär som saknar varje motstycke.
"Koncentrerad ekonomi"
Lenin sade att politik är koncentrerad ekonomi. I sista hand är alla dessa kriser ett uttryck för den återvändsgränd kapitalismen befinner sig i, där systemet inte längre kan utveckla produktivkrafterna som den kunde tidigare. Detta betyder givetvis inte att det inte längre kan ske någon utveckling av produktivkrafterna överhuvudtaget.
Varken Marx, Lenin eller Trotskij sade någonsin att det finns ett absolut tak för produktivkrafternas utveckling under kapitalismen. Det är ett relativt, inte ett absolut fenomen. Det kan alltid ske en viss utveckling, som i Kina under den gångna perioden. Men på världsskala finns det ingenting som går att jämföra med den utveckling som skedde under den andra halvan av 1900-talet efter andra världskriget.
Marxismen förklarar att ett ekonomiskt systems livskraft bestäms av huruvida det kan utveckla produktivkrafterna. En av de viktigaste anledningarna till kapitalismens utveckling var ökningen av arbetskraftens produktivitet. Undre 200 år höjde kapitalismen den mänskliga arbetskraftens produktivitet till en nivå ingen tidigare hade kunnat föreställa sig. Men denna utveckling har börjat nå sina gränser.
En undersökning av produktiviteten, gjord i september 2015 av Center for Economic and Policy Research, visade att mellan 2007 och 2012 växte den globala produktiviteten med 0,5 procent årligen, hälften av tillväxten under perioden 1996–2006. Men under den senaste perioden 2012–14, har ökningen stannat av helt och ligger på noll procent. I länder som Brasilien och Mexiko var siffran faktiskt negativ. Som undersökningen säger: "Detta är ett av de mest besvärande och, utan tvekan, viktigaste fenomen som påverkar världsekonomin."
Dessa siffror visar tydligt att kapitalismen befinner sig i en systemomfattande kris. Att produktiviteten växer så långsamt – och i vissa fall till och med har fallit – är ett tydligt symptom på den återvändsgränd kapitalismen hamnat i, där den inte längre kan göra de stora framsteg som den kunde tidigare.
Problemets ursprung är de historiskt låga nivåerna på investeringar: Bruttoinvesteringen i EU och USA har fallit under 20 procent av BNP för första gången sedan 60-talet, medan konsumtion och avskrivning av kapital ökar. I de gamla kolonierna skedde en del investeringar på grund av ökande priser på råvaror, men de senaste åren har de fallit igen.
Det är inte brist på pengar som gjort att man inte investerat i produktion. Tvärtom badar storföretagen i pengar. Adam Davidson skrev i The New York Times i januari 2016 att: "Amerikanska företag har just nu 1900 miljarder dollar som bara ligger och dammar..." Denna "situation saknar motstycke i den ekonomiska historien." Författaren till artikeln ser detta som ett "mysterium", men vad det visar är att det inte finns några områden i världsekonomin där kapitalisterna kan göra lönsamma investeringar.
Senare uppgifter från USA:s centralbank visar att "icke-finansiella företags likvida tillgångar, vilket omfattar kontanttillgångar, valutakonton och fondtillgångar" ligger på "rekordhöga 2400 miljarder dollar under det tredje kvartalet" av 2017.
Systemet drunknar bokstavligen i ett överflöd av rikedomar. Det påminner om trollkarlens lärling som frammanat krafter han inte kan behärska. Produktivkrafterna kan producera mängder av varor som inte kan absorberas av marknaden.
Denna oförmåga att använda det mervärde som sugits ut ur arbetarklassens svett och blod på ett produktivt sätt visar kapitalismens fullständiga misslyckande. Överproduktionen återspeglas i en allmän kris i världsekonomin, som befinner sig i ett mycket skört tillstånd. Inte ens de billiga lånen lyckas stimulera några investeringar längre. Vad är syftet med att investera i ny produktion när det inte ens finns en marknad för det som redan produceras?
En ny återhämtning?
Varje dag påstår media att återhämtningen är här. I bästa fall har det skett en liten uppgång i BNP, i förhållande till en allmänrådande långsiktig stagnation. För marxister är detta inget förvånande; även under perioder av tillbakagång fortsätter systemet att röra sig i cykler och efter en lång period av nedgång är en liten återhämtning att vänta sig. Den är dock för svag för att tala om någon avgörande återhämtning och den kommer inte att hålla i sig.
Den svaga tillväxten sker mot en bakgrund av en extremt frityglad penningpolitik. Den amerikanska centralbanken höll sin styrränta strax över noll procent mellan hösten 2008 och början av 2017. Den europeiska centralbanken sänkte också sin ränta till nästan noll.
Det har byggts upp bubblor på bostadsmarknaden i Storbritannien, Kanada, Kina och Skandinavien. Aktiemarknaderna har inte bara återhämtat sig, utan är värderade högre än de var 2007. Dow Jones lyckades inte bara nå samma nivå, utan ökade sitt värde med 36 procent. P/E-kvoten (det vill säga, priset en investerare får betala för 1 dollar av ett företags vinster) har nått sin tredje högsta nivå genom historien (de två tidigare var 1929 och 2000). Inget av detta tyder på en hälsosam återhämtning, utan på att en det håller på att skapas förutsättningar för en ny kris. Det har även fått till effekt att enorma summor pengar har överförts till kapitalistklassen, vars tillgångar har ökat i värde till följd av inflödet av nya krediter.
Kreditens gränser
Anledningen till det nuvarande dödläget är att kapitalismen inte bara nådde utan gick långt utöver sina gränser under årtiondena innan 2008. Den exempellösa tillväxten av krediter och skuldsättning är en viktig faktor som möjliggjorde för kapitalismen att övervinna marknadens och överproduktionens begränsningar. Den andra viktiga faktorn var den enorma tillväxten av världshandeln och den tilltagande arbetsdelningen internationellt.
Marx förklarade att ett av de sätt som kapitalismen kan övervinna marknadens begränsningar och profitkvotens fallande tendens är en massiv expansion av krediter och växande världshandel ("globalisering"), vilket delvis, och under en period av några årtionden, gjorde att den kunde undvika den andra avgörande motsägelsen: nationalstatens begränsningar. Men båda dessa lösningar har begränsad effekt och har nu vänts till sina motsatser.
Historiskt har USA haft en total skuld (statsskulden och privata skulder) på omkring 100–180 procent av BNP. I slutet av 1980-talet växte den totala skulden dock över 200 procent, och den fortsatte växa till 2009, då den nådde en ny topp på omkring 300 procent. Japan, Storbritannien, Spanien, Frankrike, Italien och Sydkorea har alla en total skuld på över 300 procent. Den totala skulden i världen ligger nu på över 217 000 miljarder dollar, motsvarande 327 procent av världens BNP.
Marx påpekade i Det kommunistiska manifestet att borgarklassen tar sig ur kriser enbart genom att bereda vägen för större kriser i framtiden. Vad har de åstadkommit under det senaste årtiondet av nedskärningar och lidande? Deras mål var att minska underskotten och de berg av skulder de dragit på sig under den gångna perioden.
Allt de gjorde var att flytta det stora svarta hålet i de privata bankegtrna till ett stort svart hål i de offentliga finanserna. Bankerna stod vid ruinens brant, och räddades bara av statliga ingripanden, som gav dem tusentals miljarder ur statskassan. Men problemet är att staten bara har de pengar som de kan krama ut ur skattebetalarna.
Frågan är därför: Vem ska betala? Det är allmänt känt att de rika inte betalar mycket skatt. De har tusen och åter tusen sätt att undvika det besväret. Arbetarklassen måste betala, medelklassen måste betala, de arbetslösa och sjuka måste betala och skolorna måste betala. Alla måste betala, förutom de rika, som bara blivit rikare och rikare under denna period av åtstramningspolitik.
Har allt detta löst någonting? Sju av de tio största ekonomierna i världen har årliga budgetunderskott på över 3 procent av BNP, och bara Tyskland har ett underskott på mindre än 2 procent. Skuldnivåerna ökar överallt. Det finns ingen lösning på krisen om inte skulderna rensas bort på ett eller annat sätt. Och hur blir man av med statsskulden? Givetvis lägger man hela bördan på de fattigaste och svagaste i samhället.
Den internationella situationen saknar motstycke. Och då talar vi bara om de mest utvecklade kapitalistiska länderna. Situationen i den så kallade tredje världen är en helt annan historia. Här råder det ständigt misär och lidande på en skala som inte går att föreställa sig, svält och nedvärdering för miljarder män, kvinnor och barn.
Hotet om protektionism
Under flera årtionden växte handeln snabbare än produktionen, vilket drev tillväxten i världsekonomin. Men under den senaste perioden har världshandelns tillväxt saktat in och den växer nu långsammare än BNP. Världshandelns andel av BNP nådde en topp på 61 procent två gånger, 2008 och 2011, men ligger nu nere på 58 procent.
Världshandelsorganisationen (WTO) har uttryckt oro över att nationella regeringar kan lockas att försvara sina marknader med protektionistisk handelspolitik och därigenom påverka världshandelns tillväxt negativt. Som för att bekräfta dessa farhågor dundrar Donald Trump in på scenen som en tjur i en porslinsaffär. Hans "USA först"-politik är i sig ett uttryck för den globala krisen. Han vill "make America great again" (ung. gör Amerika mäktigt igen) på resten av världens bekostnad. Man kan säga att han vill använda USA:s styrka för att roffa åt sig en större andel av världsmarknaden.
De senaste åren har USA:s kapitalister kämpat med att upprätta en serie handelsavtal med Europa, Amerika och Asien. Det första Trump gjorde var att riva upp TPP och TTIP. Han hotar även med att riva upp NAFTA om han inte kan nå en överenskommelse med Mexiko och Kanada där de offrar sina intressen till USA:s fördel, och han har hotat att paralysera WTO genom att blockera tillsättandet av nya domare i dess tribunaler.
Kina har ett enormt handelsöverskott till USA, rekordhöga 275,81 miljarder under 2017, och detta är den främsta anledningen till varför Trump klagar på att Kina skadar USA:s ekonomi. Under valkampanjen anklagade Trump Kina för att "våldta Amerika", genom att stjäla amerikanska jobb och så vidare. Sedan dess har han varit tvungen att tona ner sitt språkbruk i hopp om att få Kina att sätta press på Nordkorea. Men den planen misslyckades och motsättningarna mellan USA och Kina är fortsatt olösta. Man kan redan skönja konturerna av ett framtida handelskrig mellan USA och Kina.
Han är inte den enda som för sådan politik. Sedan krisens början har de avancerade kapitalistiska länderna vidtagit åtgärder för att öka sina handelsöverskott. Detta har delvis gjorts genom olika protektionistiska metoder. USA under Obama blev världsledande inom protektionism, men även Storbritannien, Spanien, Tyskland och Frankrike är mer protektionistiska än Kina.
Man måste komma ihåg att det var protektionism som skärpte kraschen 1929 och blev en viktig faktor bakom den stora depressionen under 1930-talet. Om protektionism får fotfäste kan det få hela den sköra världshandeln att kollapsa, med allvarliga konsekvenser.
USA – en kris utan motstycke
USA:s relativa försvagande sedan andra världskriget visas av det faktum att USA stod för 50 procent av världens BNP år 1945, medan denna siffra i dag är omkring 20 procent. När vi talar om USA-imperialismens relativa försvagande får vi dock inte överdriva processen. Med relativt försvagande menar vi att det har skett en nedgång och att landet inte kan spela samma roll som det gjort tidigare. Oavsett detta förblir USA den dominerande supermakten på världsskala, som ingen annan makt är i stånd att ersätta, vilket exempelvis var fallet när USA tidigare ersatte Storbritannien.
Denna relativa nedgång har påverkat USA:s förmåga att dominera världen både ekonomiskt, politiskt och diplomatiskt, samt dess förmåga att erbjuda sina arbetare den levnadsstandard som legat bakom dess forna relativa stabilitet. Denna verklighet har nu sipprat in i de amerikanska massornas medvetande.
Den amerikanska drömmen är död. Den har ersatts av den amerikanska mardrömmen. Drömmen är över och det finns inget sätt att få den att återvända. Förändringen av medvetandet i USA avslöjades på ett säreget sätt genom presidentvalet i november 2016. I 100 år baserades den amerikanska stabiliteten på två partier: Demokraterna och Republikanerna. Dessa två partier turades om att styra under hela den tiden.
Det finns ett enormt missnöje och en längtan efter förändring. Det såg vi redan när Obama valdes, efter att han demagogiskt hade utlovat förändring. Miljontals människor som vanligtvis inte röstar stod i kö för att rösta för en svart president. De röstade på honom två gånger, men i slutändan blev det ingen förändring. Som följd av detta växte stämningen av ilska, bitterhet och frustration, särskilt bland de fattigaste lagren.
Denna stämning fick ett tydligt uttryck i Bernie Sanders kampanj. Inledningsvis visste knappt någon om vem han var, medan alla kände till Hillary Clinton. Men när han talade om en politisk revolution mot miljardärklassen fick det en gensvar bland många människor, särskilt bland unga. Massmöten till stöd för Bernie Sanders drog tioutusentals. Minst en undersökning har visat att om Sanders hade mött Trump i presidentvalet hade han kunnat vinna. Men han manövrerades oundvikligen ut av Demokraternas partiapparat. Men det var ännu värre att han accepterade detta, vilket ledde till en viss demoralisering bland hans anhängare.
Den härskande klassen vill ha personer de kan kontrollera, personer som Hillary Clinton. De ville inte då och vill fortfarande inte ha Trump, eftersom han är oberäknelig och lider av ett extremt fall av sjuklig självupptagenhet och därigenom är svår att kontrollera. Hillary Clinton är storföretagens tjänare. Trump företräder samma klass, men har sina egna idéer om hur saker ska skötas. Under valrörelsen vände han sig demagogiskt till arbetarna. För första gången på lång tid talade en presidentkandidat om arbetarklassen (vilket även Bernie Sanders gjorde). Detta är oerhört ovanligt. Till och med de mest vänsterlutande liberalerna och fackföreningsledarna har alltid talat om "medelklassen".
Bild: Socialist Appeal
Etablissemanget försökte desperat stoppa Trump. Men de misslyckades. Den härskande klassen var motståndare till denna demagogiska och påträngande person; Demokraterna var emot honom, givetvis, och han hade även en majoritet av Republikaner mot sig. Alla massmedier var emot honom. Han lyckades till och med att stöta bort Fox News en tid. Media är tveklöst ett kraftfullt vapen i borgarklassens händer. Men trots allt detta vann han.
Detta var en politisk jordbävning. Men hur förklarar man den? Trump är en reaktionär, men han är även en skicklig demagog som riktade sig till de fattiga, alienerade arbetslösa och arbetare i "rostbältet": Han erbjöd dem jobb och kritiserade den rådande situationen och det priviligierade Washingtonetablissemanget. På det sättet kunde han knyta an till den allmänna stämningen av ilska och missnöje.
Bernie Sanders knöt an till precis samma stämning, men som väntat saboterades hans kampanj av Demokraternas partiapparat. Och när Sanders till slut kapitulerade och uppmanade folk att rösta på Hillary Clinton, såg många Trump som det mindre dåliga alternativet. Många som hade röstat på Sanders valde att inte rösta, eller så tänkte de "Om vi inte kan rösta på Sanders, så röstar vi på Trump".
Trumps kampanj kännetecknades av att den entusiasmerade och mobiliserade en del av väljarna som tidigare förhållit sig passiva, och han lyckades få fler röster än någon annan republikansk president i historien, om än med en lägre procentandel än den republikanska kandidaten Mitt Romney 2012. Hans seger visade också hur ogenomskinligt och odemokratiskt det amerikanska valsystemet är. Det fungerade till Trumps fördel, trots att han fick nästan tre miljoner färre röster än Hillary Clinton.
Inom borgarklassen var den överväldigande majoriteten av inte särskilt nöjda över denna oväntade vändning. Men till en början var de inte heller överdrivet oroade. De har tusentals sätt att kontrollera en besvärlig politiker. De försökte trösta sig med att Trumps utspel under kampanjen antagligen bara var tom propaganda, och att han skulle börja uppföra sig rationellt när han väl kom in i Vita huset (alltså att han skulle ta order av borgarklassen). Men de hade fel. Mannen i det Vita huset visade sig vara svår att kontrollera.
Demokraterna hade en mycket enkel förklaring till Trumps seger: De skyllde på ryssarna, medan Hillary Clinton också skyllde på Sanders. Detta bevisar bara att Demokraterna egentligen inte har någon aning om varför Trump vann. De piskade upp en hetskampanj där de anklagade ryssarna för hacking, och därigenom påverkat valresultatet.
Påståendena om att Ryssland skulle ha varit inblandade genom hacking kanske är sanna, kanske inte. Men många länder, inte minst USA, ägnar sig hela tiden åt att hacka, avlyssna och lägga sig i andra nationers interna angelägenheter – inklusive deras "allierade", vilket Angela Merkel fick klart för sig. Men att påstå att Kreml avgjorde hur miljontals amerikaner skulle rösta är extremt löjligt.
Det saknar motstycke att en amerikansk president hamnar i öppen konflikt med FBI och hela den amerikanska underrättelsetjänsten. Underrättelsetjänsten ska ju hållas så hemlig som möjligt, och de är en del av den borgerliga statens kärna. Att dessa institutioner öppet grälar med presidenten, försöker underminera honom och avsätta honom – det har vi aldrig sett tidigare. Mitt i all kalabalik är det inte längre någon som kommer ihåg vad som stod i den hackade e-posten. Och ingen gör sig besväret att ställa frågan om innehållet i dem faktiskt var sant.
I själva verket var de tunga anklagelser som fanns i det material som WikiLeaks publicerade fullständigt sanna. Bland annat bevisade de att Demokraternas apparat använt odemokratiska metoder för att stoppa Bernie Sanders och få Hillary Clinton utnämnd till presidentkandidat. Det var definitivt den mest skamlösa manipulationen av det amerikanska valet. Men mitt i allt kaos om "rysk inblandning" har detta bekvämt nog kunnat glömmas bort.
Som Lenin förklarade är en splittring inom den härskande klassen ett av villkoren för en revolutionär process. Nu har vi fått se en öppen splittring i staten. Detta är inte en vanlig politisk kris. Det är en kris för regimen. Underrättelsetjänsten – borgarklassen livvakt – vill inte gärna ses som att de blandar sig i politiken, även om de i hemlighet gör det hela tiden. Det är en otrolig situation vi hamnat i, då FBI:s intriger öppet visas upp inför vanliga amerikanska medborgare.
Den nuvarande situationen i USA har ingen föregångare i historien. En vald president befinner sig i direkt konfrontation med majoriteten av staten, media, FBI, CIA och alla andra underrättelsetjänster, som borgarklassen försöker använda för att bli av med Trump eller tvinga honom att lyda dem.
Förändringar i medvetandet
Många inom vänstern i Europa hade svalt idén att det amerikanska folket är reaktionärt, står till höger och aldrig skulle stödja socialism. Detta är dock helt falskt. Det gjordes en undersökning innan Sanders kampanj ens hade startat där man frågade människor under 30 år: "skulle du rösta på en socialistisk president?" 69 procent svarade ja. (Se Gallups undersökning)
Samma undersökning frågade amerikaner över 65 år gamla samma fråga och "bara" 34 procent sade ja. Det resultatet är till och med ännu mer häpnadsväckande. Efter hundra år av våldsam propaganda mot socialismen och kommunismen, tyder detta på att medvetandet har förändrats.
Medvetandet har inte bara förändrats bland samhällets lägre skikt. På ett udda, reaktionärt och förvrängt sätt återspeglade Donald Trump miljontals arbetares ilska mot den rådande situationen och det rådande systemet, mot det som han kallar etablissemanget. Självklart kan massorna bara lära sig av erfarenhet. Och erfarenheten kommer att visa – faktiskt visar den redan – att allt bara är svammel. Scenen bereds för stora rörelser under den kommande perioden.
Faktum är att de redan har börjat. Omedelbart efter att Trump hade valts utbröt massdemonstrationer i samtliga städer. Kvinnomarschen var den enskilt största demonstrationen i Amerikas historia. Detta var helgen efter att han svors in som president. Och det är bara början på vad som komma skall.
Anledningen till att borgarklassen hatar Trump är att han satt in nådastöten mot den redan utnötta enhet som rådde mellan Demokraterna och Republikanerna. Att underminera denna enhet kan få väldigt allvarliga konsekvenser, vilket vi såg senast som staten tvingades till en statlig nedstängning ("shutdown"). Den politiska så kallade mittens kollaps är ett uttryck för den avgrund som öppnar sig och den skarpa polariseringen mellan klasserna i USA. Detta har mycket allvarliga implikationer för framtiden.
Obama och Demokraterna bär ansvaret för Donald Trumps seger. Men Trump själv bidrar till processen av social och politisk radikalisering, och förbereder därigenom en än skarpare sväng till vänster. De senaste undersökningarna visar att rekordhöga 61 procent av amerikanerna är mot både Demokraterna och Republikanerna och anser att ett nytt parti behövs, en allvarlig förkastelsedom mot tvåpartisystemet. Bland unga är siffran 71 procent. Denna polarisering i USA – både till vänster och höger – har lett till en plötslig tillväxt för DSA, Democratic Socialists of America, en vänsterorganisation som historiskt befunnit sig i periferin kring Demokraterna.
Innan Sanders kampanj hade denna grupp omkring 6 000 medlemmar: huvudsakligen gamla, övervintrade medlemmar, ingrodda i ett reformistiskt synsätt. Men sedan Trump valdes har DSA vuxit till över 30 000 medlemmar, främst ungdomar på jakt efter en socialistisk organisation. De har fått fäste på flera håll där de tidigare inte funnits alls och etablerar baser på många universitet över hela USA. Just nu pågår en intern debatt om huruvida man ska bryta helt med Demokraterna. Vissa lager har utvecklat väldigt radikala idéer och är öppna för den revolutionära marxismen. Denna organisations framtid är fortfarande oklar, men om den bryter med Demokraterna och antar en självständig klassposition, har den möjlighet att kunna spela en viktig roll i ett framtida bildande av ett socialistiskt massparti i USA.
Kanada och Quebec
Kanada drabbades inte lika hårt av krisen 2008, eftersom de hade mindre av en bostadsbubbla samtidigt som ekonomin hölls upp av råvaruexporten till den växande kinesiska ekonomin. Därför har Kanada inte sett samma omfattande nedskärningar som andra OECD-länder. De faktorer som tidigare bidrog till stabilitet håller nu i stället på att vändas till sina motsatser. Billiga lån har pumpat upp skuldsättningen och en explosiv ökning av bostadspriserna. Ett genomsnittligt hushåll har nu skulder på oöverträffade 171 procent av den disponibla årsinkomsten, och växer hela tiden. Kina pressar inte längre upp olje- och mineralpriserna i samma utsträckning, medan Trumps protektionistiska hot om att riva upp NAFTA hotar den kanadensiska exporten. En ny global ekonomisk nedgång kan påskynda alla dessa motsättningar.
Quebec har å andra sidan gått igenom en period av intensiv klasskamp, med början i studentstrejken 2012. Rörelsen har ebbat ut på grund av delar av ledarskapets ultravänsterism i kombination med den fackliga byråkratins opportunistiska kapitulationen, men de som fortfarande är aktiva söker efter svar.
Quebec-nationalismen är i kris. Parti Québécois (PQ) har gått åt höger och anammat en rasistisk nationalism. PQ har suttit i regeringen och drivit igenom nedskärningar många gånger de senaste 40 åren, vilket förklarar varför de unga ser det som en del av etablissemanget. Det vänsternationalistiska partiet Québec Solidaire skulle kunna erbjuda ett utlopp för missnöjet, men dess småborgerliga ledarskap är förvirrat och begår många misstag. I allmänhet växer stödet för dem när de fokuserar på klassfrågor, men när de fokuserar på frågan om självständighet blir de sammankopplade med PQ.
Bland arbetare och ungdomar finns det ingen entusiasm för en ny folkomröstning om självständighet. Även om vi inte helt ska skriva av alla möjligheter till att massornas klassbaserade ilska skulle komma till uttryck genom en rörelse för nationell självständighet, framstår detta som ett osannolikt perspektiv i Quebec under den närmaste framtiden.
Kina
Den kinesiska ekonomin har sett en oerhörd utveckling av produktivkrafterna under de senaste 40 åren. Detta var en av de viktigaste faktorerna som hållit världsekonomin från att falla in i en djup nedgång, och har hållit den flytande under 20 till 30 år. Men nu har detta nått sina gränser. Tillväxten i Kina har fallit skarpt och ligger nu under 7 procent, vilket är väldigt lågt med kinesiska mått mätt.
Det finns många olösta motsägelser i den kinesiska ekonomin. Kinas tillverkningsindustri är väldigt beroende av exporten. För att kunna upprätthålla sin tillväxt måste Kina exportera. Om inte Europa och USA konsumerar som de har gjort tidigare, så kan inte Kina producera som tidigare, eftersom de behöver utländska marknader som kan absorbera överskottsproduktionen. Och om Kina inte producerar, så kan andra ekonomier som Brasilien, Argentina och Australien inte exportera sitt råmaterial. På så sätt uttrycker sig globaliseringen nu som en global kris för det kapitalistiska systemet.
I svallvågorna efter den globala finanskrisen var Kinas ledare oroade. De bedömde att de behövde upprätthålla en tillväxttakt på minst 8 procent för att undvika ett bubblande missnöje som skulle riskera att hota deras maktställning. De använde sig av keynesianska åtgärder och lanserade en plan för nya infrastrukturinvesteringar som saknar motstycke. De använde det statsägda banksystemet för att erbjuda billiga lån och genomförde därigenom det största exemplet på expansiv penningpolitik någonsin. Men detta skapar helt nya motsägelser som hotar Kinas och världens framtida stabilitet.
Till följd av detta har den kinesiska statsskulden i förhållande till BNP fördubblats sedan 2008, till 46,2 procent, även om den fortfarande är låg i jämförelse med USA:s. Den totala skuldsättningen (stats-, bank-, företags-, och hushållsskulder sammanräknade) har dock ökat exponentiellt och riskerar att bli omöjlig att kontrollera. I absoluta siffror ökade Kinas totala skulder från omkring 6000 miljarder dollar år 2008 till nästan 28 000 miljarder i slutet av 2016. Som procent av BNP har den totala skulden ökat från 140 procent till nästan 260 procent under samma period. Och de officiella siffrorna underdriver tveklöst den verkliga situationen.
Det är troligt att Kinas totala skuld ligger närmare 300 procent av BNP – och denna uppskattning räknar inte med de oreglerade "skuggbankerna" (som tros vara värda mellan 30 och 80 procent av BNP), som Världsbanken varnar om i sin rapport om de östasiatiska och stillahavsekonomierna från oktober 2017. De kallar dem ett av de största hoten mot regionens välstånd.
På kort sikt räddades den kinesiska ekonomin utan tvekan av regeringens beslut att öppna för massiv utlåning, men det har resulterat i en ekonomi som är beroende av lån och full av olika finansbubblor. Den verkliga prövningen kommer att vara när Beijing så småningom försöker att minska detta kreditberoende. Det kan leda till en finansiell kollaps, något som alla seriösa borgerliga ekonomer fruktar skulle få förödande konsekvenser för världsekonomin. Förra året utfärdade Internationella valutafonden en varning till Beijing för deras motvilja mot att vidta åtgärder mot de farligt höga skuldnivåerna.
För närvarande verkar det inte som att en finansiell kollaps i Kina är nära förestående. Men det kraschen 2008 verkade inte heller nära förestående... innan den inträffade. Det stämmer att den offentliga sektorns storlek gör att Kinas regering kan ha större kontroll över både långivare och låntagare än vad som varit möjligt i en vanlig marknadsekonomi. Den kan beordra statsägda banker att fortsätta låna ut pengar till företag som går med förlust eller små långivare som är beroende av kortsiktiga krediter för att hålla sig flytande. I slutet av december 2017 hade Kina 3140 miljarder dollar i sina valutareserver som kan användas i en "nödsituation", men inte ens detta kan rädda dem för evigt.
Detta har gjort det möjligt för Beijing att skjuta sina problem på framtiden. Men det är skillnad på att skjuta upp problem och att lösa dem. Ju längre den nuvarande osunda situationen tillåts fortsätta, desto våldsammare kommer krisen tvärtom att bli när den väl kommer. Och förr eller senare måste den komma. Ekonomins inbromsning har lett till att arbetslösheten ökat, vilket döljs av de officiella siffrorna, som inte räknar med de miljoner människor som kommer från landsbygden för att de inte kan hitta arbete. Detta kommer att påverka den politiska och sociala situationen.
Det är svårt att veta exakt vad som pågår i Kina. I en totalitär stat kontrolleras nyheterna hårt. Men det har förekommit stora strejker och demonstrationer: antalet sådana "incidenter" fördubblades för varje år mellan 2011 och 2015, och detta var bara toppen på isberget. Regimen lyckades hejda strejkvågen genom att sätta press på företag som inte betalat ut löner i tid, och genom att väcka ett stort antal åtal för korruption i syfte att framstå som att de "står på arbetarnas sida."
Under den till synes lugna ytan har en enorm vrede byggts upp. Massornas indignation eldas på av orättvisorna: byråkratins godtyckliga agerande där bönder som blir bestulna på sin mark av korrupta tjänstemän, miljöförstörelsen som lett till att Beijing och andra städer blivit insvepta i giftiga moln, och framför allt den skandalösa ojämlikheten som får påståendet att Kina är socialistiskt att framstå som ett skämt.
Detta var någonting som de kinesiska arbetarna kunde stå ut med, så länge de kände att saker och ting gick framåt och att deras situation faktiskt förbättrades. Men nu börjar de inse att den tiden är förbi. Kinas öde beror på världsmarknaden. Kina har tjänat på sitt deltagande på världsmarknaden, men nu kommer alla motsättningar tillbaka för att hemsöka dem. En explosiv situation håller på att byggas upp, och den kan detonera utan förvarning.
Australien och Nya Zeeland
Både Australien och Nya Zeeland undkom relativt oskadda från den världsomspännande finanskrisen som utbröt år 2008. Australien undvek en ekonomisk nedgång efter 2008, delvis tack vare den stora ökningen av efterfrågan på mineraler och stenprodukter (vilka huvudsakligen exporteras till Kina). Till dags dato har Australien haft en historiskt långvarig 26-års period utan recession.
Denna ekonomiska tillväxt har upprätthållits på arbetarklassens bekostnad. Australiensiska arbetare har fått leva med en stagnerande löneutveckling, arbetslöshet eller undersysselsättning och attacker mot välfärdssystemen från den ena regeringen efter den andra, till exempel genom nedskärningar inom sjukvården och höjningar av den statliga pensionsåldern. Andelen osäkra och otrygga anställningar ökar, särskilt bland de unga. Detta är en av anledningarna till att 58 procent av australiensare mellan 22 och 38 år är positivt inställda till socialism, medan 59 procent tycker att kapitalismen har misslyckats och 62 procent anser att arbetare har det sämre i dag än för 40 år sedan.
I Nya Zeeland blev den Labourledda regeringens tillträde en politisk jordbävning. Jacinda Ardern bedrev en valkampanj liknande Corbyns och lyckades vända ett säkert nederlag till en seger. I början av valåret låg Labour på 24 procent i undersökningarna. Genom en vänstersväng lyckades Labour få 37 procent av rösterna i valet, men gick därefter ihop med det högerpopulistiska New Zeeland First-partiet och de gröna för att bilda en koalitionsregering. Arderns kampanj anknöt till det missnöje som fanns bland massorna, som genomlidit nio år av nedskärningar, trots en växande ekonomi.
Massorna har höga förväntningar på regeringen, även om dess program inte gjorde något som helst försök att formulera ett socialistiskt manifest. Den nya regeringen har ingjutit mod i arbetarna. Lärare, sjuksköterskor, järnvägs och hamnarbetare har strejkat eller hotat att göra det. Små reformer har drivits igenom, såsom höjda socialbidrag, slopad skolavgift för ett års högskolestudier och stoppad höjning av pensionsåldern, men dessa skaver mot de gränser som dikteras av det kapitalistiska systemet. Undertecknandet av frihandelsavtalet TPPA tyder på den verkliga riktning som regeringen rör sig i.
Internationella relationer
Konflikten med Nordkorea har på ett tydligt sätt avslöjat den amerikanska imperialismens begränsade makt. Trump hotade landet med total förintelse, vilket inte lett till någon reträtt från nordkoreanernas sida, utan har bara skärpt deras stridslystna ton, och att antalet kärnvapentester och raketer över Japan har ökat.
USA har övervägt att förlägga en missilbas i Sydkorea, vilket Kina motsatt sig hårt. Trump tvingades att göra en helomvändning och söka stöd i Beijing för att kunna sätta press på Pyongyang. Faktum är att Kina själva har satt ett visst tryck på den nordkoreanska regimen utifrån sina egna intressen. Man ville tygla Nordkorea för att undvika en ännu mer öppen och farlig konflikt med USA. Detta är raka motsatsen till vad Trump vill. I frågan om Nordkorea är Kinas inställning att de aldrig kommer att tillåta att regimen kollapsar under kaosartade former. Det kan tilläggas att den nordkoreanska byråkratin, som är beroende av Kina, inte har några avsikter att sluta som Saddam Hussein eller Gaddafi.
Det är uppenbart att Trumps internationella förehavanden, hans hotelser och övermod, bör förstås som grundade i hans vilja att befästa USA:s internationella ställning i en tid av ekonomiskt och politiskt kaos. Hans påtryckningar och retorik mot Nordkorea syftar till att flytta fokus från och fördunkla USA:s interna situation, som blir alltmer fientlig mot hans politik och metoder, såväl som att pressa fram förhandlingar och ta steg i riktning mot kärnvapenavrustning i länder som USA ser som "oberäknerliga" eller "fiender" – vare sig det handlar om Korea, Iran, och så vidare.
I den rådande internationella krissituationen har USA, trots att landet fortsatt är världens största ekonomi, varken förutsättningar eller intresse av att punga ut enorma pengasummor för att "hjälpa" sina allierade. Detta har pressat åtskilliga krisdrabbade regimer till att eftersöka någon annan som kanske kan ställa upp, och Kina råkar vara ett land med mycket outnyttjat kapital. Filipinernas "starke man" Duterte har sagt att USA pratar mycket men inte kommer att göra någonting. Han har dragit slutsatsen att han har mer att vinna på att se till att Filippinerna närmar sig Kinas intressesfär. Sydkorea står nu närmare Kina diplomatiskt sett, särskilt till följd av dess historiska spänningar med Japan.
Thailand, som tidigare varit en av USAs närmsta allierade, har nu deklarerat att de kommer att köpa in ubåtar från Kina. Detta tyder på ett samarbete med Kina. Planen stoppades tillfälligt på grund av påtryckningar från USA, men verkar nu vara på väg att gå igenom. Kuppen i Thailand 2014 fördömdes av USA, men hyllades av Kina. Vietnam och Malaysia har också knutit tätare ekonomiska band med Kina, även om relationerna mellan Kina och Vietnam varit komplicerade på grund av territoriala konflikter – särskilt på grund av Kinas anspråk på Sydkinesiska havet.
Kina och USA kämpar med varandra om marknader och inflytande. Många länder har Kina som sin viktigaste handelspartner. De har andelar i två tredjedelar av världens femtio viktigaste hamnar. Kinas One Belt One Road-projekt är det största diplomatiska och finansiella projektet sedan Marshallplanen.
Stämningen mellan de två makterna är som mest spänd i regionen kring det sydkinesiska havet, där den kinesiska härskande klassen utvecklat sin egen version av Monroedoktrinen – de behöver helt enkelt ha kontroll över sin egen bakgård. Washington motsätter sig Kinas provokativa "ö-byggande", och har skickat över krigsskepp för att försvara vad de kallar "havens frihet".
Innan andra världskriget skulle de spänningar som nu finns mellan USA och Kina redan ha lett till krig. Men dagens Kina, beväpnat med kärnvapen, är inte samma svaga, halvkoloniala land som det en gång var. I dag finns det överhuvudtaget ingen möjlighet för USA att invadera och förslava Kina.
Mellanöstern
I Mellanöstern avslöjas världskapitalismens motsättningar i koncentrerad form. Världskapitalismens kris är också en kris för USA-imperialismen. När den okunniga och inkompetenta USA-imperialismen stormade Irak och raserade hela landet, dödade de inte bara miljontals människor, utan förstörde också den ömtåliga jämvikt som funnits mellan makterna i Mellanöstern genom att förstöra den irakiska armén. Alla senare brott och avskyvärdheter beror på detta monstruösa imperialistiska brott.
När den irakiska armén slogs ut växte Irans inflytande snabbt, vilket skadade USA och deras traditionella allierade – inte minst Saudiarabien. Den blodiga konflikten i Syrien, som var ett proxykrig mellan flera utländska makter, var ett försök att vinna tillbaka förlorad mark. Syftet var att isolera Libanon, och dra undan Syrien från Irans inflytandesfär. I dag är Irans inflytande i Syrien och Libanon större än någonsin.
I Syrien är USA-imperialismens begränsningar särskilt tydliga. Världens mäktigaste nation lyckades inte genomföra någon militär intervention som kunde fälla avgörandet. Detta lämnade ett vakuum som fylldes av Ryssland och Iran. Den ryska interventionen fick vågskålen att tippa över till Assads fördel. Aleppos fall blev en avgörande vändpunkt och en förödande och förnedrande förlust – inte bara för USA, utan också för dess allierade, och då särskilt för Saudiarabien.
Nu har ISIS besegrats både i Syrien och Irak. Men ingenting har löst de grundläggande problemen. Så vad kommer att hända nu? Turkiet vakar som hökar över Raqqa, Mosul och till och med Kirkuk, och väntar på ett tillfälle att ta allt de kan. Iran har fått ett större inflytande i hela området, vilket är alarmerande både för USA, Saudiarabien och Israel. Samtidigt är Irak och Syrien helt fragmenterat och kommer att fortsätta vara instabila under den kommande perioden.
En del av USA:s härskande klass ville fortsätta kriget, men detta försök var dömt att misslyckas. Putin lyckades hela tiden utmanövrera dem. När Ryssland kallade till en fredskonferens i Astana i Kazakstan (en marionettstat till Ryssland) var varken USA eller Europa inbjudna. I slutändan var USA – trots sin retorik utåt – motvilligt tvungna att acceptera det fullbordade faktum som dikterades av Moskva.
Det står alltså klart att USA besegrades i Syrien. Detta innebär att maktbalansen i regionen har förändrats, vilket kommer att få långtgående konsekvenser – inte minst för Washingtons allierade, som tappat förtroendet för USA och därför i högre utsträckning börjat agera utifrån sina egna planer och intressen. Turkiet är på papperet allierade med USA och en viktig Nato-medlem, men trots detta har Turkiet och USA kommit att stötta motsatta styrkor i Syrien.
Från början satte USA sin tro till jihadisterna, som redan fick stöd av Turkiet och Saudiarabien. Men dessa visade sig – inte minst i och med ISIS uppkomst – vara opålitliga försvarare av USAs intressen. Pentagon var därför tvungna att stötta de kurdiska YPG-styrkorna för att kämpa mot ISIS i norra Syrien.
Men det finns ett problem. Erdogan har stora ambitioner i regionen. Han vill bygga ett imperium i stil med det ottomanska riket, och kurderna utgör ett fysiskt och politiskt hinder för honom. Hans främsta intreess är därför nu att krossa kurderna – både i Turkiet och i Syrien. När han besegrades i Syrien tvingades Erdogan att ändra riktning, och lutar sig nu på Iran och Ryssland i syfte att skaffa sig inflytande nog att manövrera mot väst.
Genom att överge rebellerna i Aleppo och runtomkring, som stöttas av USA, Saudiarabien och andra gulfstater, tillät Ryssland och Iran att Turkiet tog delar av norra Syrien för att stoppa de kurdiska styrkorna från att utvidga sitt territorium där. Detta samarbete mellan Turkiet, Ryssland och Iran har varit ett hårt slag mot USA och Saudiarabien, vilkas jihadistiska underhuggare har krossats eller tvingats att anpassa sig till Astana-uppgörelsen. Den beräknande Erdogans växande inflytande i regionen kommer dock endast leda till ytterligare intriger och instabilitet.
Trumps plan om att undergräva det iranska kärnvapenavtalet är ett desperat försök att vrida tillbaka klockan. Men samtidigt som USA är under ständiga påtryckningar om att dra tillbaka sina styrkor från Mellanöstern, har Iran kommenderat hundratusentals stridshärdade milismän rakt in i Irak, Syrien och Libanon. Detta kommer att bli en avgörande faktor. Europa har i sin tur försökt att ta avstånd från Trumps politik gentemot Iran – som visat sig vara skadligare för Washington än för Teheran, som skrattar gott åt kaoset i väst.
Saudiarabien
Saudiarabien har investerat många miljarder dollar i de mest reaktionära grupperna i Syrien. Men de har förlorat. Saudiernas krig mot Jemen är också ett misslyckande. Efter nästan tre års brutala strider, som totalförstört landet och resulterat i utbredda svältkatastrofer, har de Iranstödda huthierna en stark ställning i området. Samtidigt har den saudiska koalitionen nästan helt fallit samman. Jihadisterna, de sydjemenitiska nationalisterna och trupperna från Förenade arabemiraten har alla sina egna målsättningar. Detta är bara ännu en förlust som kommer att bidra till att totalt underminera den ruttna saudiregimen i sina grundvalar.
Saudiarabien försökte hävda sig i Qatar genom att försöka få landet att klippa banden med Iran och Turkiet och agera i linje med den saudiska utrikespolitiken. Det hela resulterade dock bara i att Qatars militära och ekonomiska förbindelser med Iran och Turkiet stärktes. Turkiet har förstärkt sin militärbas på halvön – en allvarlig varning till saudierna om att inte gå för långt. Trump ställde sig ursprungligen bakom Saudiarabien – tills dess att han i all tysthet informerades av sina rådgivare om att USA har en viktig militärbas i Qatar.
Den gamla kungen Abdullah var en hårdför reaktionär – men han var förutseende och betänksam. Den nya regimen leds av nykomlingen kronprins Muhammad Bin Salman, som är allt annat än betänksam. Likt en misslyckad pokerspelare ger han sig hela tiden in i riskfyllda chansningar för att försöka motverka Irans växande makt och inflytande. Men dessa ansträngningar har inte lyckats hindra Saudiarabiens reträtt, utan påskyndar den snarare och ger den en alltmer krampaktig karaktär.
I flera årtionden har denna reaktionära regims liv förlängts på konstgjord väg av imperialismen tack vare dess särskilda roll som USA:s huvudsakliga källa till olja, och som kontrarevolutionens viktigaste fäste i den muslimska världen. I kombination med de höga oljepriserna gjorde detta att regimen kunde hålla sig vid liv genom att köpa lydnad från de reaktionära släkter och religiösa skikt som utgör dess bas.
Men i dag håller dessa faktorer på att försvinna. USA har blivit mindre beroende av oljeimport genom ökandet av dess egen produktion av okonventionella kolväten. (År 2016 låg landets produktion på drygt 12 miljoner fat, medan konsumtionen var 19 miljoner fat, medan produktionen år 2008 låg på mindre än hälften, omkring 6 miljoner fat och konsumtionen var över 20 miljoner.) På grund av detta har Saudiarabien tvingats leta efter andra som kan köpa deras olja, till exempel Kina. Kungadömet kan inte längre spela samma roll som förut, och Saudiarabiens och den amerikanska härskande klassens intressen har börjat att skilja sig från varandra. Krisen har också frestat på in i Saudiarabiens reserver, och tvingar dem nu att för första gången genomföra nedskärningar. De kan inte längre köpa sig social stabilitet genom att muta det saudiska folket med överdådiga subventioner och garanterade jobb inom den offentliga sektorn.
På medellång sikt kommer alla dessa faktorer att sammanstråla och underminera regimens stabilitet, som kan falla som ett ruttet äpple när man minst anar det. Vad som än ersätter den, kommer det inte att vara någonting som Washington tycker om. Till följd av USA-imperialismens kris håller nu den gamla ordning i regionen som etablerades av den brittiska och amerikanska imperialismen på att upplösas.
Som om detta inte vore nog, har Trumps fräcka dumhet att erkänna Jerusalem som Israels huvudstad och flytta den amerikanska ambassaden från Tel Aviv – något som riktade sig till den amerikanska allmänheten – gett bränsle till lågorna i den redan explosiva instabiliteten i Mellanöstern. Det har dessutom gett upphov till ännu mer splittringar mellan de europeiska och amerikanska imperialisaterna. De förstnämnda fruktar konsekvenserna för de så kallade fredssamtalen, som ingen vid det här laget längre tar på allvar, om de nu någonsin gjort det. I vanlig ordning varken förstod eller förutsåg de sistnämnda någonting.
Hur som helst verkar det otänkbart att Trump skulle ha fattat detta beslut utan de saudiska ledarnas kännedom och underförstådda samtycke. De har nu anpassat sig efter Trump och Israel och är framförallt inriktade på att konfrontera Iran. De har gått med på att hugga palestinierna i ryggen medan de höjer några passande klagovisor som en del av sitt spel för det arabiska galleriet. Detta kommer att visa sig vara ännu en spik i kistan för den korrupta och avskyvärda saudiska regimen.
Revolution i Mellanöstern och Nordafrika
Revolutionen som svepte över regionen 2011–2013 misslyckades eftersom den saknade ett revolutionärt ledarskap. I dag har den huvudsakliga rörelsen dragit sig tillbaka, uttröttad och förvirrad, och lämnat utrymme för reaktionens manövrer. Reaktionens och den islamistiska kontrarevolutionens frammarsch i regionen har att göra med en ebb i den revolutionära rörelsen.
Händelserna i Marocko 2017 visar emellertid att revolutionen inte är död. Upproret i Rif var den mest spektakulära rörelsen i Marocko sedan den arabiska revolutionen i Mellanöstern och Nordafrika 2011. Upproret utlöstes av en händelse där polisen mördade en ung fiskhandlare i en sopbil. När rörelsen väl börjat utvecklades den med en oerhörd hastighet och intensitet. Arbetarklassen, tillsammans med andra förtryckta lager, gick ut i en nationell solidaritetsrörelse, som fick ett eget liv och förde fram sina egna krav – som varken var nationalistiska eller sekteristiska.
Denna rörelse förebådar om liknande utvecklingar i resten av regionen, där inte en enda stabil regim står att finna. Alla regimer i området är svaga och kämpar för att överleva. De kan inte lösa ett enda av massornas problem – och massorna lever under en enorm press. Förr eller senare kommer rörelsen att återuppstå – men på en högre nivå.
Världskrig?
När Nordkoreas kärnvapenprogram uppdagades orsakade det mycket tal om världskrig. Men det är minst sagt att ta ut händelserna i förväg. Under nuvarande förhållanden är ett världskrig helt uteslutet, till följd av styrkeförhållandet mellan klasserna på världsskala. Imperialisterna förklarar inte krig utan anledning. Borgarklassen kan gå ut i krig för att erövra marknader eller inflytande i olika regioner. Men krig är både dyra och riskfyllda, och med kärnvapen med i bilden ökar riskerna tusenfalt.
Ryssland är inte lika starkt militärt som USA, men är en mycket mäktig militärstat. Det är militärt starkare än både den brittiska, franska och tyska imperialismen, både avseende konventionella vapen och kärnvapen. Väst kunde överhuvudtaget inte förhindra Ryssland från att ta över Krim (där majoriteten av befolkningen hur som helst är ryssar). Inte heller kunde man förhindra Ryssland från att intervenera för syfte att rädda Assadregimen i Syrien. Dessa två exempel visar begränsningarna i USA-imperalismens makt.
Som en varning till Ryssland skickade Nato några tusen trupper till Polen förra året. Det var inget annat än ett skämt. Ryssarna svarade med att tillsammans med Vitryssland hålla sin största militärövning någonsin – precis vid den polska gränsen. Det var en liten varning till Nato. Ur militär synvinkel är Storbritannien och Frankrike – jämfört med Ryssland – nästan obetydliga, och Tyskland har överhuvudtaget inget att komma med.
Framför allt är styrkeförhållandet mellan klasserna ett enormt hinder för att dra igång ett storskaligt krig. Det är viktigt att komma ihåg att andra världskriget bara kunde äga rum efter en hel rad av förkrossande nederlag för arbetarklassen i Ungern, Italien, Tyskland, Spanien... I dag är däremot arbetarklassens styrkor intakta. Arbetarklassen har inte lidit några avgörande nederlag i de avancerade kapitalistiska länderna.
I USA är folk trötta på militära äventyr. USA-imperialismen brände fingrarna rejält i både Irak och Afghanistan. Det var oerhört kostsamt både i människoliv och ekonomiskt, och man åstadkom ingenting. Därför kunde Obama inte ens beordra en militär intervention i Syrien. Han försökte, men insåg att det skulle ha provocerat fram enorma folkliga protester. Han blev tvungen att backa. Detsamma gällde Camerons konservativa regering i Storbritannien.
Det kommer inte att bli något världskrig under en överskådlig framtid, såvida inte en totalitär regim kommer till makten i USA på grundval av att den amerikanska arbetarklassen totalt krossas. Det skulle kräva kvalitativt annorlunda styrkeförhållanden. Men det kommer inte att vara fallet under en omedelbar framtid. Tvärtom kommer pendeln under hela perioden att svänga starkt åt vänster.
Trump är en reaktionär borgerlig politiker, men trots de demagogiska påståenden som görs av somliga inom vänstern är han inte en fascist, och leder inte en totalitär stat som Hitlers. Tvärtom har han ingen kontroll över staten överhuvudtaget: den är i krig med honom. Han har inte ens full kontroll över kongressen, trots att Republikanerna har majoritet. Hans grepp om makten är väldigt svagt. Den starke mannen i Vita huset visar sig vara – inte så stark.
Även om ett krig likt 1914–1918 och 1939–1945 är uteslutet under rådande omständigheter, kommer det hela tiden att bryta ut mindre krig, vilket under moderna förhållanden är förskräckligt nog. Irak var ett litet krig. Syrien var ett litet krig. Inbördeskriget i Kongo kostade åtminstone fem miljoner människor livet och hamnade inte ens på förstasidorna. Denna sorts konflikter kommer att bryta ut gång på gång. Samtidigt har terrorismens utbredning lett till att barbariet har börjat påverka det "civiliserade" Europa. Det är detta som Lenin menade när han talade om att kapitalismen innebär fasor utan slut.
USA och Europa
De verkliga makthavarna i EU är bankirerna, byråkraterna och kapitalisterna – och då i synnerhet de tyska kapitalisterna. Ursprungligen dominerades EU av Frankrike och Tyskland. Den franska borgarklassen hade storslagna visioner om att de skulle dominera politiskt och militärt, och Tyskland ekonomiskt. Det varade inte så länge. I dag tvivlar ingen på att det är den tyska borgarklassen som har makten.
Till följd av detta har den direkt hamnat i konflikt med den nya mannen i Vita huset. Donald Trump och Angela Merkel står inte på god fot med varandra. Och det har ingenting att göra med deras personliga egenskaper – även om de är mycket olika varandra. Orsaken till detta hittar man istället i Trumps valparoll: "Make America Great Again".
För närvarande klarar sig de tyska kapitalisterna ganska bra, och har ett stort handelsöverskott. År 2016 låg det på 270 miljarder dollar, vilket var rekordhögt. Man behöver inte vara Nobelpristagare i ekonomi för att förstå att det ena landets överskott innebär underskott i ett annat land. Trump klarar åtminstone att lägga ihop två och två och är därför inte alls nöjd med dessa siffrorna. Och eftersom diplomati inte exakt är hans starka sida så talade han om det för Merkel offentligt.
Trump sade: "Om inte tyskarna gör något åt det, så kommer jag att stoppa importen av tyska bilar till USA." Detta är allvarliga saker. Fortsätter han den i riktning han nu tagit, är situationen upplagd för handelskrig. Tyskarna skulle omedelbart hämnas och stoppa vissa amerikanska varor. Protektionism är exporter av arbetslöshet. Trump säger att han vill skapa fler arbeten i USA för amerikaner – vilket betyder färre jobb för tyskar, kineser, och andra. Detta är den grundläggande orsaken till motsättningarna mellan Washington och Berlin.
Trump reste till Polen och fick ett entusiastiskt gensvar. Valet av resmål var inte slumpmässigt – relationen mellan Polen och Tyskland har varit spänd av ett antal olika anledningar, men särskilt kring frågan om kvoter för flyktingmottagandet. Faktum är att sprickorna i Europa blir allt djupare. Europas problem är att de europeiska länderna inte håller med varandra om särskilt mycket längre. Det är därför Herr Trump reste till Polen – för att öka sprickan mellan Tyskland och dess östra granne ytterligare.
Hans nästa anhalt var Paris, vilket heller inte var en slump. Trump vill driva in en kil mellan Frankrike och Tyskland. Macron var för sin del glad att kunna ta emot honom och få möjlighet att uppmuntra amerikanerna att sätta ännu mer press på Tyskland, som redan har mycket på sitt bord på grund av förhandlingarna kring Brexit. Det förklarar varför Trump är så noggrann med att uttrycka sin solidaritet med London – han lockar med ett handelsavtal någon gång i framtiden, vilket kanske eller (vilket är mer troligt) kanske inte kommer att förverkligas.
Europa
De borgerliga ekonomerna är empiriska och impressionistiska. De påvisar en mycket liten tillväxt i Europa – strax över en procent (betydligt mer i Tyskland) och utropar nu högljutt och förnöjt att eurokrisen är över. Men eurokrisen är inte över. I själva verket fortsätter den europeiska kapitalismens kris att fördjupas. Trots att det skett en liten uppgång, kvarstår de underliggande grundläggande problemen. Ingenting har lösts.
IMF:s ekonomiska experter publicerar nu alarmerande rapporter om de europeiska bankernas situation. Europeiska Centralbanken har plöjt in tusentals miljarder, men följden av detta – när nästa kris oundvikligen slår till – kan bli att euron kollapsar, vilket kan komma att hota själva den Europeiska Unionen. Den 3 juni 2017 konstaterade The Economist: "Valutan har förändrats från ett medel för närmande mellan länder till en kil som driver dem ifrån varandra." Dessa korta ord visar hur den intelligenta delen av borgarklassen börjar förstå vad marxister sedan länge förklarat.
Något som bidrar till den den redan instabila situationen i EU är flyktingkrisen. De imperialistiska härjningarna i Mellanöstern och Nordafrika har skapat en ström av människor som tvingas fly från de levande helveten som deras hemländer förvandlats till. Detta sätter en enorm press på EU:s medlemsstater, och då särskilt de som dagligen mottar flest flyktingar och migranter.
Europa är djupt splittrat i den här frågan. Polen, Ungern, Slovakien och Tjeckien vägrar ta emot flyktingar. Problemet förvärras ytterligare av de interna EU-migranter som reser från de fattigare EU-länderna till de rikare. Detta har provocerat fram spänningar också i ett land som Tyskland, där extremhögern nu använder flyktingfrågan för att försöka vinna stöd bland delar av väljarna.
Detta står i fullständig motsats till situationen efter 1945, då Tyskland tog emot ett betydligt större inflöde av flyktingar från Östeuropa. Men det skedde i en period av kapitalistiskt uppsving. I en situation av djupnande ekonomisk kris och där produktivkrafterna stagnerar innebär ett inflöde av flyktingar enbart att det skapas nya motsägelser som inte kan lösas inom kapitalismens ramar. Detta utgör alltså ännu en faktor som bidrar till instabilitet, och förstärker splittringen i Europeiska Unionen.
Tyskland är en ekonomisk jätte, men dess svaga punkt är dess exportberoende. "Stackars gamla Tyskland. För stort för Europa, för litet för världen", som Henry Kissinger uttryckte det. Den tyska kapitalismen är starkt beroende av att kunna exportera till EU och resten av världen och är på så vis väldigt ömtålig inför kommande handelskrig och kriser. När det talas om en påstådd "mirakulös jobbtillväxt" i Tyskland försöker man dölja det faktum att priset för detta har varit en stor ökning av antalet otrygga jobb. 40 procent av den tyska befolkningen har redan nu en sämre levnadsstandard än för 20 år sedan. Bostadsbrist, ett växande skikt av "fattiga arbetare" och pensioner som ligger under fattigdomsgränsen för miljoner människor utgör den materiella bas från vilken ett enormt missnöje, explosioner och ett nytt kapitel i Tysklands historia av klasskamp kommer att manifestera sig. Genom sin politik av negativa reformer har Socialdemokraterna (SPD) under de senaste 20 åren förlorat halva sin väljar- och medlemsbas. Den politiska labiliteten och början på den nya perioden visades tydligt av det faktum att det tog nästan sex månader att bilda en ny regering efter valet 2017.
Brexit
Rörelsen i riktning mot EU:s sammanbrott fick också ett dramatisk uttryck i form av Brexit. Resultatet i folkomröstningen var bara ännu ett exempel på den utbredda känsla av ilska och bitterhet som ligger och jäser under ytan överallt. Resultatet var en politisk jordbävning.
De borgerliga kommentatorerna blev fullkomligen mållösa när lämna-sidan vann. Och de som var som mest chockade var faktiskt de som själva propagerat för Brexit. I deras föreställningsvärld fanns en seger överhuvudtaget inte på kartan, och därför hade de varken förberett några planer eller strategier. Inte ens i dagsläget verkar de ha någon som helst aning om vad de sysslar med. De avgörande delarna av den brittiska borgarklassen ville inte lämna EU, men tvingas nu acceptera resultatet i folkomröstningen – vilket kommer att bli förödande både för kapitalismen i Storbritannien, men också för själva EU.
Brexit har orsakat väldigt allvarliga problem på Irland. Gränsen mellan den självständiga södra delen och den norra, som tillhör Storbritannien, har i praktiken varit helt öppen under de senaste åren. Om gränsen återinförs när Storbritannien lämnar EU skulle det ha en förödande inverkan på ekonomin på båda sidor om gränsen. Till följd av detta skulle den irländska nationsfrågan kunna väckas till liv igen, med mycket allvarliga konsekvenser. Politikerna kämpar nu för att kunna hitta något slags avtal som löser denna svåra fråga. Huruvida slutresultatet kommer att lyckas göra det omöjliga återstår att se.
Britterna hade ställt in sig på en enkel match – men faktum är att det aldrig var frågan om en sådan. Även om Merkel skulle vilja vara snäll mot britterna (vilket inte alls är säkert) så kan hon inte göra det enkelt för London, eftersom det skulle uppmuntra andra att följa Storbritanniens exempel och lämna EU. För att ytterligare komplicera situationen led Merkel nederlag i valet, och nu flåsar det nationalistiska och EU-kritiska Alternativ för Tyskland (AfD) henne i nacken. När de nationella motsättningarna kommer upp till ytan är allt det fina pratet om den "europeiska solidariteten" som bortblåst. Utgången av detta kommer att skapa stora problem både för Storbritannien och EU.
Grekland
I Kapitalet förklarar Marx att krediten är billig under en högkonjunktur, men att saker vänds till sin motsats under en kris. Långivarna skinnar nu Grekland in på bara benen. Men Grekland kommer aldrig att kunna betala det som Berlin och Bryssel kräver. Detta får sina konsekvenser. De piskar upp ett enormt klasshat och klasspolarisering i Grekland och över hela Sydeuropa.
Efter ett årtionde av obeskrivligt lidande, nedskärningar, fattigdom och misär – vad har lösts i Grekland? Landet har kastats in i en desperat kris. Unga människor går utan jobb och drivs till att emigrera, medan de äldre berövats på sina pensioner och drivs till att ta sina liv.
Revolutionen är inte en rät linje. Det kommer oundvikligen att bli upp- och nedgångar, som vi måste vara förberedda på. Efter flera år av strejker, protester och demonstrationer är den grekiska arbetarklassen trött och besviken. De säger: "Alla sviker oss. Vi litade på Pasok, och Pasok svek oss. Vi litade på Tsipras, och också han svek oss – vad mer kan vi göra?" Enligt opinionssiffrorna ser det dåligt ut för Syriza inför nästa val. De har fallit till 20 procent eller ännu mindre. Kommunistpartiet kan eventuellt göra några mindre landvinningar, men kommer på grund av sin sekteristiska hållning inte att kunna fylla det vakuum som Syriza lämnat efter sig. I brist på alternativ verkar Ny Demokrati (ND) vinna röster, men inte i form av att många går över till dem utan enbart sett till procentandel. Detta skulle innebära att en högerkoalition baserad på ND skulle komma till makten. Detta skulle vara en svag och instabil regering, men den skulle tvingas fortsätta och fördjupa attackerna mot arbetarklassen – utan att överhuvudtaget ha någon auktoritet inom arbetarklassen. Under sådana omständigheter skulle vi se en förnyad radikalisering till vänster.
De nuvarande stämningarna kommer inte att vara för evigt, utan har en övergående karaktär. Krisens djup lämnar inga andra alternativ för arbetare och ungdomar än att återigen ge sig in i kampen. Detta kommer i framtiden ge upphov till nya och ännu kraftigare explosioner.
Frankrike och bankrutten för Macrons "mitten"
Den franska kapitalismen befann sig i kris långt innan 2008. Men förra årets val i Frankrike försåg den europeiska borgarklassen med vad som verkade vara ett andrum. De var livrädda att Marine Le Pen skulle komma till makten, som Trump hade gjort i USA. Precis som Trump är Le Pen en reaktionär chauvinist. Hon är också fientligt inställd till EU, vilket – särskilt i samband med Brexit-nederlaget – gav upphov till ordentlig oro i Bryssel och Berlin. Vad som verkligen skrämde den franska borgarklassen var hur Mélenchon plötsligt steg i opinionssiffrorna, precis i slutet av valkampanjen. Han kunde definitivt ha vunnit mot Le Pen, eller till och med Fillon i den andra ronden – han hade till och med haft chans att vinna mot Macron.
Mélenchons framgångar visar på en ökad polarisering både till vänster och höger. Jean-Luc Mélenchon var nära att besegra Le Pen, och kunde ha gjort det om det inte varit för de franska så kallade trotskisternas sekterism. I den konkreta förhållanden som rådde i valet, skulle de röster som NPA och LO-partierna fick ha kunnat göra att Mélenchon gick vidare till andra valomgången i stället för Le Pen.
En sammandrabbning mellan Mélenchon och Macron i den andra omgången kunde ha förändrat allt. Men det förhindrades av sekternas splittrande upptåg. Det hade varit fullt möjligt för dem att inleda en kampanj runt ett revolutionärt program, men sedan ta ett steg tillbaka till förmån för Mélenchon. Men de är typiska sekterister, som sätter sina egna minimala sekters intressen framför den franska arbetarklassens intressen.
I slutändan vann Macron, och borgarklassen kunde lättade andas ut. Äntligen hade ytterlighetskandidaterna besegrats och måttligheten segrat! De goda nyheterna spred sig från Paris till Berlin, till Rom, och till och med på finanshusen i London skålade man i champagne. Mitten hade vunnit – men vad menar dessa människor då de talar om den politiska mitten? De menar egentligen högern – men den del av högern som, för att dölja sin rätta natur, utger sig för att vara någonting den inte är.
Macron har kommit till makten på grund av att de två partier som traditionellt sett haft majoritet (socialisterna och republikanerna) har kollapsat. I detta val krossades socialisterna. Republikanerna förlorade också stort och tog sig inte vidare till den andra omgången i presidentvalet. Det franska socialistpartiet kan komma att gå samma väg som Pasok i Grekland. Högerpartiet Republikanerna är också i mycket dåligt skick efter att flera framträdande ledare har lämnat partiet, antingen för att ta plats i Macrons regering (eller parti); de andra är splittrade i olika fraktioner.
Kommunistpartiet har försvagats till följd av sina kopplingar till det misstrodda socialistpartiet, och spelar nu enbart en marginell roll i den franska politiken. Samtidigt fick Front National – trots att de besegrades i valet – 1,3 miljoner fler röster än vad de fick 2012. Men Mélenchons parti La France Insoumise (Upproriska Frankrike), fick tre miljoner röster och utgör nu tillsammans med fackföreningarna den huvudsakliga oppositionen till Macrons politik. I en opinionsundersökning i oktober ansåg 35 procent att Upproriska Frankrike är det främsta oppositionspartiet. 13 procent sade Front National, och bara 2 procent på socialist- och kommunistpartiet! Mélenchons parti är nu alltså den främsta oppositionen – både i parlamentet och på gatorna.
Det är inte sant att Macron vann med en absolut majoritet. Den absoluta majoriteten – inklusive de som röstade blankt eller avstod för att rösta – röstade inte på Macron! Och den "tysta majoriteten" kommer inte att förbli tysta särskilt länge. Faktum är att det inte tog lång tid innan Macron avslöjade sig, eftersom han direkt genomförde det han avsett att göra – nämligen en förändring i arbetslagen, som gör det enklare att ge arbetare sparken.
Marx sade att Frankrike är det land där klasskampen alltid utkämpats till slutet. Sanningen i det kommer snart att vara tydligt för alla. Vi kommer att se stora demonstationer, strejker och generalstrejker. En repetition av 1968 är inte alls uteslutet; det är faktiskt inneboende i hela situationen.
Italien
Grekland var den europeiska kapitalismens svagaste länk. Spanien ligger ett steg efter Grekland. Och efter Spanien står Italien på tur. Och Frankrike befinner sig, i sin tur, bara strax bakom Italien. Den italienska ekonomin har stagnerat sedan det hårda ekonomiska slaget 2008. Massvis av mindre och medelstora företag har gått i konkurs, vilket gör att de inte kan betala tillbaka sina skulder.
Det europeiska banksystemet befinner sig i ett fruktansvärt tillstånd. Det är nedtyngt av skulder, och stöttas bara upp av Europeiska Centralbanken (ECB). Eftersom ECB är beroende av Tyskland kan detta inte fortsätta för evigt. De har ingen lust at finansiera de sydeuropeiska ländernas underskott genom sina bidrag till ECB.
Italien har haft en stor bankkris. Faktum är att de italienska bankerna är mer eller mindre bankrutta. Enligt EU-regler får stater inte rädda banker, men Italien var ett undantag. Om det italienska banksystemet kollapsar skulle det nämligen med sig hela Europas finansiella system i fallet. Men de olagliga räddningarna har fortfarande inte löst någonting av betydelse. Italien befinner sig i en djup kris – inte bara ekonomiskt och finansiellt, utan politiskt.
De politiska partierna har helt tappat självförtroendet, vilket visade sig tydligt under folkomröstningen om den konstitutionella reformen i december 2016, då Renzi slogs ut helt. Den italienska borgerlighetens problem är att de inte har en stark regering. Och hur ska de kunna få en stark regering när de inte ens har ett starkt parti? De brukade ha kristdemokratin, men dem är det slut med nu. Berlusconis Forza Italia är också försvagat. Och det Demokratiska partiet, ett borgerligt parti som uppstod genom en sammansmältning mellan det gamla kommunistpartiet och vad som fanns kvar av det kristdemokratiska partiet och andra mindre, borgerliga organisationer, är också på tillbakagång.
Det pågår en total fragmentering inom den så kallade vänstern där de allt som allt inte ens fick 7 procent i opinionsundersökningarna. Tidigare kunde den härskande klassen i Italien förlita sig på att ledarna för det italienska kommunistpartiet PCI skulle hålla tillbaka arbetarklassen. Men till följd av årtionden av stalinistisk urartning och oräkneliga svek mot arbetarklassen, är det förut så mäktiga kommunistpartiet nu totalt likviderat.
I detta vakuum har vi sett Beppe Grillo och hans Femstjärnerörelses (M5S) frammarsch. Detta är en proteströrelse, mestadels bestående av småborgerliga element och med ett förvirrat hopkok som politik – delar av den har en direkt reaktionär karaktär. Faktum är att det inte ens är ett parti, eftersom det saknar en struktur. Femstjärnerörelsen har ofta tagit tillflykt till en anti-europeisk retorik, men under den senaste perioden har de tonat ned detta (exempelvis genom att överge kravet på en folkomröstning om euron) för att få ett gott öga hos den italienska borgarklassen och visa sig regeringsdugliga. Men eftersom det saknas ett alternativ till vänster, har de på grund av sin retorik riktad mot etablissemanget också attraherat väljare ur arbetarklassen. Deras linje kan egentligen sammanfattas med parollen: "Sparka ut allihopa!"
Grillos rörelse är ett instabilt, motsägelsefullt fenomen, som sannolikt inte kommer att bli långvarigt. Dess interna konflikter kommer snart att komma upp till ytan och snabbt eskalera till en total kris. I nuläget är det omöjligt att säga exakt hur situationen kommer att utveckla sig, men det är inte en fördelaktig situation för den italienska borgarklassen.
Den italienska arbetarklassen har däremot mäktiga revolutionära traditioner. Den italienska kapitalismens kris kommer oundvikligen att resultera i explosioner utan motstycke, i stil med maj 1968 i Frankrike och den heta hösten i Italien 1969. När massorna börjar röra på sig kommer situationen att förändras snabbt, och frambringa nya politiska formationer av radikal vänsterkaraktär – precis som under åren efter 1969.
Valet den 4 mars innebar en politisk jordbävning. De partier som fört nedskärningspolitik i EU:s namn (Demokratiska partiet, de borgerliga mittenpartierna, Forza Italia) kollapsade, medan M5S och till viss utsträckning Ligan, som mer och mer liknar Le Pens rörelse och inte längre argumenterar för ett avskiljande av norra Italien utan antagit en mer allmänt nationalistisk hållning (partiet hette tidigare Liga Nord, men nu har de tagit bort "nord" ur namnet).
Efter en tre månaders period av politisk instabilitet bildade Conte regering genom en allians mellan de partier som vunnit valet. Även om borgarklassen hellre hade sett en regering bestående av M5S och Demokraterna, blev de så illa tvungna att acceptera denna koalition som de redan försöker kontrollera så mycket som möjligt (inte minst genom sina egna direkta representanter i exempelvis finans- och utrikesdepartementen).
En av denna regerings egenheter är att, trots att den inte är vänster (eller överhuvudtaget har några kopplingar till arbetarklassen) och trots att den innehåller starkt reaktionära element, har väckt stora förhoppningar inom befolkningen, särskilt bland de inom arbetarklassen och ungdomen som känner sig övergivna av de historiska vänsterorganisationerna och som därför bestämt sig för att rösta på M5S, som fick röstandelar på 40-50 procent, särskilt i södern.
Detta element måste tas i beaktande av marxisterna och av vem som helst som vill bygga en vänster i Italien med rötter i arbetarklassen. Just nu väntar miljontals människor på att Di Maio ska uppfylla sina löften, alltså att avskaffa Fornerolagen (de kontrareformer av pensionssystemet som introducerades av den förra regeringen), den rådande arbetslagstiftningen och framför allt att införa en basinkomst för de arbetslösa. Detta tryck underifrån kommer framför allt att riktas mot arbetsmarknadsministern, M5S-ledaren Luigi Di Maio, som lovade guld och gröna skogar under valkampanjen.
Det har uppskattats att om den nya regeringen skulle leverera på alla punkter i sin avsiktsförklaring, så skulle den behöva skramla fram en summa på 160 miljarder euro, vilket motsvarar ett 7-8 procentenheters budgetunderskott mot för den teoretiska gränsen på 3 procent som EU kräver, vilket i Italiens fall, baserat på beslut av Europakommissionen, bör ligga på mindre än 2 procent.
Samtidigt innehåller regeringens program en reaktionär skattepolitik, en "platt" skatt, där den högsta möjliga beskattningen minskar från 43 till 25 procent. Samtidigt som detta gynnar kapitalisterna och de rikaste skikten, skulle den om den infördes (ens delvis) innebära ett betydande slag mot statens intäkter.
Det är tydligt att denna ekvation inte går ihop om vi förblir inom kapitalismens ramar och det är otänkbart att denna regering, givet dess natur, skulle kunna röra sig i riktning mot att bryta med systemet.
Sålunda finns det inget sätt för denna "gul-gröna" regering att genomföra de progressiva delarna av sitt program och detta är en nyckelkomponent för utvecklandet av en klassmedvetenhet bland arbetarklassen, de arbetslösa och de massor av ungdomar som röstade på M5S i hopp om förändring.
Beroende på den takt dessa förhoppningar grusas och förråds, kan massmobiliseringar explodera snabbt, kanske så tidigt som nästa höst.
Av dessa anledningar är det en svag regering vi ser, full av okända individer (inte minst den osannolika figur som hamnat på premiärministerposten) som redan från dag ett utsätts för en enorm press, både från borgarklassen, arbetarklassen och de fattigaste skikten.
Även om Lega använder sin inrikesministerpost, som hålls av partiets ledare Matteo Salvini, för att mobilisera till krig bland de fattiga genom att göra invandrare till syndabockar, kommer detta inte att förhindra att arbetarklassen slutligen identifierar sina verkliga fiender. Detta gäller inte bara EU och kapitalisterna, utan även den regering som valdes för att stoppa åtstramningspolitiken, men som till slut kommer att tvingas att lyda borgarklassen och de diktat den får från Bryssel.
Vi kan konstatera att det lugn som under lång tid har karakteriserat den politiska och sociala situationen i Italien nu har nått sitt slut. De hinder som tidigare låg i vägen för bildandet av en vänster med bas i arbetarklassen likt det vi sett i andra europeiska länder (Podemos, France Insoumise med flera) nu håller på att röjas undan.
Spanien
Trots en partiell ekonomisk återhämtning, har inte den kris för regimen som började 2008 på något sätt nått någon lösning. Åren av ekonomisk kris, massarbetslöshet och attacker mot levnadsstandarden, tillsammans med korruptionsskandaler, har orsakat en allvarlig kris för hela den spanska borgerliga demokratins legitimitet. Den långa perioden av massrörelser 2011–2015 fick slutligen ett politiskt uttryck genom Podemos bildande och uppgång. I valet 2016 fick de 21 procent.
Slutligen fälldes PP:s hatade och korrupta högerregering av en misstroendeomröstning i början av juni och ersattes av PSOE:s minoritetsregering ledd av Pedro Sanchez. Detta var inte den härskande klassens förstahandsval eftersom detta förde samman PSOE, Unidos Podemos och de katalanska nationalisterna – och tvingade de baskiska nationalisterna att rösta för. De skulle ha föredragit att vänta lite längre och ersätta PP, som drabbats av en rad korruptionsskandaler, med en regering ledd av Ciudadanos, det parti som huvudsakligen gynnats av den våg av reaktionär spansk nationalism som piskats upp mot den katalanska självständighetsomröstningen i oktober 2017. Detta parti är lika höger som PP men med "nya" och "rena" ledare. I sista hand var det korruptionen som ledde till misstroendeomröstningen. Sanchez har försäkrat den härskande klassen om att han inte kommer att avvika från den åtstramningspolitik de behöver, men det är samtidigt lika sannolikt att han kommer att göra några gester vänsterut för att stärka sitt stöd i valet, i första hand i frågor som inte kostar några pengar eller saknar grundläggande betydelse.
PSOE:s minoritetsregering kommer att hamna under press om att leverera i en hel rad frågor (nedskärningar i utbildning och sjukvård, reform av arbetsrätten, demokratiska rättigheter, Kataloniens nationella rättigheter). Den härskande klassen kommer att hoppas kunna använda Sanchez-regeringen så mycket som den kan för att misskreditera den, och sedan gå till ett nytt val med ett starkt Ciudadanos och ett "förnyat och uppstädat" PP.
Vi har sett en återuppväckt masskamp med väldigt betydelsefulla rörelser som den "feministiska strejken" den 8 mars, rörelsen mot de skandalösa domarna i en uppmärksammad rättegång om en gängvåldtäkt, massmobiliseringarna mot de skandalösa domarna mot ungdomarna i Alsasu, protester från kvinnliga migrantarbetare på jordbruk i Andalusien, etc. Det har också varit ett antal betydande strejker, som på H&M, bland metallarbetarna i Cadis, etc. Om Podemos och Izquierda Unida skulle anta en strategi där de kombinerade massmobiliseringar på gatan med press i parlamentet, skulle de kunna gynnas av situationen. Men hela deras beteende under PP-regeringen var i stället parlamentarisk kretinism och fullständig oförmåga eller ovilja att basera sig på massaktion.
Den spanska statens brutala natur avslöjades av den grymma repression mot det katalanska folket, vars enda "brott" var deras önskan om att få gå till val om sin framtid. Nu visar sig återigen alla de gamla monstren. Det spanska samhället är precis lika splittrat i dag som det var för 40 år sedan. Ungdomen och de mest avancerade lagren av arbetarklassen förstår den reaktionära naturen hos 1978 års konstitution, och är redo att kämpa emot den. Läget är högst lättantändlig. Efter många år av stillatigande, har massorna åter vant sig vid att komma ut på gatorna och demonstrera, vilket har väckt nytt liv i den spanska nationalismen. Pensionärsrörelsens utbrott och kvinnors kamp mot sexistiskt våld och det reaktionära rättsväsendet har förändrat hela situationen. Utöver detta växer missnöjet och ilskan bland ungdomen och delar av arbetarklassen mot den repressiva stämning som karaktäriserat tiden under PP-regeringarna, och de republikanska tendenserna har stärkts.
Massorna visar sin kampvilja, framför allt på Barcelonas gator, men även i Madrid, Baskien, Asturien och Sevilla. Till följd av ledarskapets kortsiktighet, dumhet och feghet kommer det oundvikligen att leda till nederlag och tillbakagångar. Men arbetarna och ungdomarna i Spanien, som under de senaste åren har visat sin kampvilja, kommer att lära sig mycket.
Det har varit många nederlag också tidigare, som de två svarta åren eller den asturiska kommunens nederlag 1934. Men de förluster vi talar om i dag är inte jämförbara med dessa nederlag. I dag är arbetarklassens krafter intakta, medan reaktionens massbas är betydligt svagare än vad den var då. Det finns ingen morisk legion, ingen reaktionär, carlistisk bondeklass, och de studenter som då i mängder anslöt sig till de fascistiska falangisterna står nu helt bakom arbetarklassen och vänstern.
Under en revolutionär period är denna slags förluster, slutligen, bara ett förspel till nya omvälvningar. Under händelsernas gång kommer man att återupptäcka de revolutionära traditionerna från 1931-37 på gatorna, fabrikerna och universiteten, och den fantastiska kampen mot Francodiktaturen. Spanien kommer under den kommande perioden återigen att utgöra förtruppen i den revolutionära kampen i Europa.
Katalonien
Kataloniens försök att utöva sin självbestämmanderätt har varit den allvarligaste utmaningen någonsin för den spanska 1978-regimen. Det finns flera olika element att ta med i beräkningen. Först och främst är den bakåtsträvande och reaktionära härskande klassen i Spanien, liksom dess stat, ett direkt arv från Franco. De upplever varje försök att ifrågasätta Spaniens enighet som en direkt utmaning mot regimen, vilket skulle kunna ställa andra frågor på dagordningen (monarkin, nedskärningar, och så vidare). De är därför förberedda på att krossa varje försök till en folkomröstning med varje medel som står till deras förfogande: polisrepression, beslagta valurnor, avspärrningar runt röststationer, avskeda den katalanska regeringen och arrestera dess medlemmar, och så vidare.
Samtidigt har den katalanska regeringen, bestående av borgerliga och småborgerliga nationalister, förlorat stödet från den katalanska borgarklassen (bankirerna och kapitalisterna), som motsätter sig självständighet. Dessa nationalistiska politiker såg självständighetsomröstningen som ett sätt att sätta press på och få eftergifter från Madrid, eller i bästa fall, som ett sätt att tvinga EU att intervenera och tvinga den spanska staten att organisera en gemensam folkomröstning. I fallet med de borgerligt-nationalistiska PDeCAT (tidigare CDC), som totalt misskrediterats till följd av sin högerpolitik, nedskärningar, repression och korruptionsskandaler, räknade också cyniskt med att kunna använda självständigheten som ett sätt att återuppfinna sig själva och kunna hålla sig kvar vid makten.
Till följd av påtryckningarna från massorna – en tredje faktor, som de inte hade räknat med – tvingades de gå längre än vad de hade tänkt. Den 20 september (när 40 000 var ute på gatorna i kamp mot att Guardia Civil sökte igenom de katalanska regeringsbyggnaderna), den 1 oktober (när hundratusentals organiserade sig för att försvara folkomröstningen, och två miljoner röstade) och den 3 oktober (när miljontals människor gick ut i generalstrejk som protest mot den brutala polisrepressionen) markerade på ett kraftfullt sätt massornas inträde på scenen. De började bli medvetna om sin egen makt. Det försatte den katalanska regeringen i en omöjlig situation; de tvingades utropa republikens självständighet, men var samtidigt inte redo att ta till de åtgärder som krävdes för att försvara den; massmobilisering på gatorna, ockupationer av myndighetsbyggnader, generalstrejker, motstånd mot den spanska polisen. Med andra ord krävdes det ett revolutionär uppror. Däri ligger förklaringen till deras vacklande obeslutsamhet gällande folkomröstningen, samt varför deklarationen av republiken sköts upp den 10 oktober, de ständiga försöken till förhandlingar, varför man närapå förrådde rörelsen den 25 oktober och det undergivna utropandet av den katalanska republiken den 27 oktober – efter vilket de flydde fältet.
Samtidigt har massorna som deltagit i rörelsen (delar av arbetarklassen, framför allt ungdomar, liksom medelklassen och småborgerliga lager) blivit alltmer kritiska mot sina egna ledare. Uppkomsten av kommittéer för republikens försvar och den roll som de spelade under generalstrejken den 8 november visar vägen framåt. En katalansk republik är ett grundläggande demokratiskt krav som utmanar som utmanar hela den spanska statens legitimitet. Marxister stödjer kampen för en katalansk republik, men har också till uppgift att förklara att den bara kan uppnås med revolutionära medel. För att detta ska ske krävs att det nuvarande ledarskapet byts ut och ersätts med ett som helt baserar sig på arbetarklassen. Dessutom behöver de spansktalande arbetarna i Katalonien vinnas över, vilket bara kommer att ske om kampen för en republik förenas med kampen för arbeten, bostäder, mot nedskärningar, och om den också ses som en del av den bredare kampen i Spanien – den mot 1978 års regim. Parollen som sammanfattar detta är "För en socialistisk katalansk republik, som en inledning till revolutionen på den iberiska halvön."
Valet i Katalonien den 21 december löste ingenting. Faktum är att det visar den spanska monarkistiska regimens nederlag. De som stödjer självständigheten har återigen vunnit majoritet i det regionala parlamentet, och kommer troligtvis att ta kontroll över den katalanska regeringen. Parlamentariskt sett är vi tillbaka i samma situation som när folkomröstningen ägde rum den 1 oktober. Den nationella demokratiska rörelsen kommer att fortsätta, med perioder av ebb och perioder av flod. Marxisters uppgift är att entusiastiskt intervenera i kampen och kunna nå de mest avancerade lagren av ungdomen, som redan börjat dra revolutionära slutsatser.
Storbritannien: Fenomenet Corbyn
Det är inte så länge sedan Storbritannien var ett av Europas mest stabila länder. Nu är det i stället ett av de mest instabila, och genomgår chock efter chock. I Skottland har nationsfrågan minskat något i betydelse, men den har inte lösts och i händelse av en ekonomisk kris kan den återuppväckas med förnyad styrka. Under en yta av skenbart lugn finns det en sjudande ilska, indignation och framför allt frustration – en brinnande vilja att förändra situationen, men som saknade en tydlig referenspunkt.
Förändringen i medvetandet uttrycktes till sist genom Jeremy Corbyns enorma framgångar. År 2015 valdes Jeremy Corbyn, mer eller mindre av en slump, till ledare för Labourpartiet. Där möttes han omedelbart av ett massivt motstånd från partiets högerflygel (blairiterna).
Theresa May såg detta, och drog den logiska slutsatsen. Övertygad om att hon skulle vinna en stor majoritet och krossa Labourpartiet, utropade hon ett nyval i juni 2017. Labours blairithöger hoppades i hemlighet på att Labour skulle lida ett förnedrande nederlag – vilket var den enda möjlighet de såg till att göra sig av med Jeremy Corbyn. Därför försökte de också sabotera kampanjen.
Alla förutspådde en jordskredsseger för de konservativa, men i stället led både de, media och Labours förrädiska högerflygel ett massivt nederlag.
När kampanjen började höll Jeremy Corbyn entusiastiska massmöten, som främst drog till sig unga människor. Corbyn gick till val på det mest vänsterradikala program Labour haft på flera årtionden, vilket direkt knöt an till den utbredda stämningen av missnöje i samhället. Ingen förväntade sig denna politiska jordbävning.
Hundratusentals personer, främst ungdomar, gick med i Labourpartiet. Innan Corbyn blev dess ledare hade partiet 180 000 medlemmar. Nu har det 570 000, vilket gör Labour till Europas största parti. Att valets verkliga vinnare var Jeremy Corbyn stod klart och tydligt för alla. På gräsrotsnivå är stödet för honom enormt.
Den avgörande förlusten för högerflygeln visade sig på Labours partikongress i september 2017, då det stod klart att vänstern har vunnit majoriteten i partiets lokalavdelningar. Trots detta dominerar högern bland parlamentsledamöterna, stadsfullmäktige och i deras anställda apparat. Den härskande klassen och dess representanter kommer inte utan vidare att ge upp sin kontroll över Labourpartiet, men de har för närvarande tvingats överge sina försök att göra sig av med Corbyn. Istället har de lagt sig an med en annan taktik: de väntar.
Den underliggande viljan till uppror letar nu efter ett utlopp. I Storbritannien har det funnit ett i form av Corbyn, och det är nödvändigt för de brittiska marxisterna att orientera sina styrkor till denna rörelse. Men samtidigt som det är nödvändigt att stötta Corbyn i kamp mot partihögern, är det också vår uppgift att på ett positivt och vänligt sätt tålmodigt förklara begränsningarna i Corbyns program och behovet av ett genomgående revolutionärt program för en socialistisk omvandling av samhället.
Det är troligt att Labour kommer att vinna nästa val, och att Corbyn kommer att bilda regering. Men varje försök att faktiskt genomföra de reformer som står i hans program kommer att mötas av häftigt motstånd från den härskande klassen, och aktivt sabotage från den femte kolonnen i partihögern. En del av den härskande klassen leker med tanken på en omgruppering, där en nytt mittenparti eller en koalition skulle bildas av "vänstern" i det konservativa partiet och högern i Labour. Detta är inget omedelbart perspektiv, men skulle kunna användas som ett sätt att fälla en Labourregering som leds av Corbyn. I en period av politisk polarisering och ekonomisk kris skulle det dock finnas en mycket liten bas för ett mittenparti eller en koalition. Erfarenheten av att sitta i regeringsställning och en möjlig splittring i partiet skulle lägga grunden för en fortsatt radikalisering i Labourpartiets led.
Ryssland
Omvälvningarna i Ukraina och annekteringen av Krim påverkade hela Rysslands politiska spektra. Men den nationalistiska euforin 2014, då Putins popularitet ökade med 84 procent, har nu falnat. Oljeprisets fall och (i mindre utsträckning) sanktioner från väst har lett till att rubeln fallit och en inflation som 2015 uppgick till 13 procent.
Centralbankens höga refinansieringsränta (räntan som betalas av banker då de lånar pengar från centralbanken) tillsammans med ekonomiska sanktioner från väst har fått allvarliga konsekvenser för finanssektorn, vilket resulterat i att dussintals banker gått i konkurs. För att lösa situationen använde regeringen sina finansiella reserver för att stötta de största finansiella och industriella grupperna med nära kopplingar till staten – vilket lett till en ännu högre kapitalkoncentration.
Å andra sidan använde sig regeringen av administrativa åtgärder för att bekämpa arbetslösheten – faktum är att man förbjudit massuppsägningar. För att dämpa budgetunderskottet satte man in ett antal väldigt effektiva åtgärder i syfte att minska korruptionen och skatteflykten. Detta slag riktades främst mot småborgerligheten, och särskilt mindre familjeföretag som äger exempelvis last- och skåpbilar.
Utöver de rent ekonomiska anledningarna, var detta ett drag av Putin på grund av de oppositionella stämningar som finns inom mellanskikten i de storstäder där han är som minst populär. Han agerar enligt principen "för mina vänner är allt tillåtet – för mina fiender gäller lagen med full kraft".
Samtidigt har det genomförts en reform av den högre utbildningen, som förvärrat situationen för den stora massan lärare och lektorer, vilka Putin anser som illojala. På detta sätt lyckades Putin upprätthålla ett starkt stöd både inom sina egna lager, liksom bland pensionärer och låginkomsttagare – till kostnaden av mellanskikten i de större städerna. Missnöjet hos de sistnämnda har funnit sitt uttryck i en borgerlig demagog vid namn Aleksej Navalnyj.
Sedan 2014 har alla parlamentariska partier, inklusive det ryska kommunistpartiet (RFKP), ställt sig bakom och stöttat Putin och hans regering. I duman har de röstat för varje förslag som lagts fram av regeringen. Självklart har detta ingen positiv inverkan på deras popularitet. RFKP har under de senaste tio åren befunnit sig i ett tillstånd av total kris. Det har pågått en konstant häxjakt där personer uteslutits ur partiet efter påhittade anklagelser om "trotskism" – trots att de alla varit lojala anhängare till Ziuganov.
I Moskva, Sankt Petersburg och andra storstäder har kommunistpartiets medlemsantal sjunkit med två tredjedelar. Detta har lämnat efter sig ett vakuum i oppositionen mot Putin, vilket i stället fyllts av Navalnyj. Han är en typisk demagog som vill visa upp sig själv som en "man av folket", och kopierar slaviskt den amerikanska traditionen i detta avseende. Men jämfört med resten av oppositionen utmärker han sig tydligt. Han baserar sin kampanj främst på användningen av sociala medier och särskilt YouTube, där han lägger upp filmer om korruptionen i maktens toppskikt.
Navalnyj har, på grund av att han själv har två korruptionsdomar mot sig, fråntagits rätten att ställa upp i presidentvalen. Han uppmanar då och då sina anhängare att ta till gatan. Mobiliseringarna har landet över omfattat ungefär 100 000 personer utspridda på de större städerna. De flesta av dem är unga människor, som attraherats av Navalnyjs övertygelse och hans skickliga användning av sociala medier.
Putin har under det senaste årets lyckas tygla inflationen och verkar, generellt sett, ha tagit sig ur krisen – åtminstone tillfälligt. Men på grund av oljeprisernas nuvarande nivåer har Ryssland fortfarande ett stort budgetunderskott, och inom 2–5 år kommer reserverna definitivt ha tagit slut – samtidigt som deras chanser att få lån utifrån nu är minimala. Om oljepriserna förblir låga i tre-fyra år till, så kommer hela situationen att vändas till sin motsats.
När detta inträffar kommer Putin (som naturligtvis kommer att väljas till president igen i nästa val) ha allvarliga problem. Regeringen kommer inte längre kunna hantera budgetunderskottet utan att tvingas genomföra hårda nedskärningar i de offentliga utgifterna. Då skulle Putins popularitet vara som bortblåst. Det är därför som han nu använder varje möjlighet han får till att kontrollera internet och genomföra begränsningar av yttrandefriheten – liksom andra demokratiska rättigheter.
Men för nuvarande har Putin fortfarande ett visst svängrum. Han kan undvika att genomföra nedskärningar, eller att genomföra hårdare attacker mot befolkningens levnadsstandard. Det är huvudanledningen till att oppositionen inte haft någon större framgång i att mobilisera arbetarklassen.
För närvarande är de som protesterar öppet främst medelklassen och småborgerligheten. Trots att Navalnyj har förespråkat en höjning av minimilönen har han inte lyckats komma åt de sociala problemen. Det finns begränsningar kring hur långt oppositionen mot Putin kan nå enbart på basis av demokratiska krav och ett fördömande av korruptionen.
Många unga människor har dock dragits till oppositionen, och då särskilt skolungdomar och universitetsstudenter. De har i stor omfattning varit ute på gatorna. Detta är en viktig och symptomatisk utveckling. Rysslands historia visar att ett uppvaknande bland studenterna bara är en föregångare till en framtida, större rörelse inom arbetarklassen. "När det blåser, rör sig alltid trädtopparna först."
Östeuropa och Balkan
Den växande högernationalismen och den invandringskritiska retoriken i Östeuropa är ett försök från regionens regeringar att avleda det växande missnöje som orsakats av den låga levnadsstandarden och försämringarna som kapitalismens kris innebär för de stora massorna, i en situation där arbetarklassen ännu inte klivit in på scenen på något avgörande sätt.
En växande BNP (i jämförelse med de västeuropeiska länderna) döljer verkligheten, som består i en extrem kapitalistisk exploatering av en yrkesskicklig arbetsklass i låglöneländer, vilket maximerar kapitalisternas profiter och lockar till sig utländsk investering. Nyligen genomfördes en studie av European Trade Union Institute ("Varför centrala och östra Europa behöver lönehöjningar") visar att löneskillnaderna mellan Västeuropa och Östeuropa, som minskade långsamt fram tills 2008, i stället har ökat under det senaste årtiondet.
En konsekvens av detta är att man kunnat se tydliga tecken på en radikalisering hos ungdomen. De första symptomen var de mobiliseringar i protest mot korruption som ägt rum i ett flertal länder, vilket tyder på ett växande förakt mot hela etablissemanget. Viktiga delar av arbetarklassen har också börjat gå på facklig offensiv – på många håll för första gången sedan de stalinistiska regimerna kollapsade. Man har genomfört viktiga strejker för höjda löner och bättre arbetsvillkor.
I Slovakien demonstrerade tusentals studenter i april 2017, då man krävde premiärminister Robert Ficos avgång på grund av anklagelser om korruption. Tätt efter följde en enorm strejk i juni, då 12 000 arbetare på de tre Volkswagenfabrikerna i Bratislava gick segrande med en löneförhöjning på 14 procent. KIA och Peugeot gick med på att höja lönerna med 7 procent för sina arbetare, vilket väckte oro för att rörelsen skulle sprida sig. Den 15 mars 2018 avgick premiärminister Robert Fico (Socialdemokrat) efter skandalen om mordet den 25 februari på den grävande journalisten Jan Kuciak, som undersökte den italienska maffians affärskontakter och dess kontakter med den nämnda politikerns anhang. Denna avgång kom efter en våg av massdemonstrationer i de huvudsakliga städerna som krävde att regeringen, som hamnat i en återvändsgränd till följd av alla korruptionsskandaler, skulle avgå.
Viktiga kamper mot reaktionära åtgärder har också ägt rum. Den polska högerregeringens attacker mot vad som finns kvar av aborträtten provocerade i oktober 2016 fram den svarta proteströrelsen, då tiotusentals kvinnor gick ut på gatorna och tvingade regeringen att retirera.
I det forna Jugoslavien är radikaliseringsprocessen ännu mer avancerad. Ett växande motstånd mot den korrupta, reaktionära, borgerliga regeringen från delar av ungdomen och arbetarklassen visade sig tydligt genom upprorsrörelsen i Bosnien i februari 2014. Under det senaste året har viktiga strejker ägt rum. I juli 2017 gick alla 2400 arbetare ut i total strejk på FIAT-fabriken i Kragujevac. Detta är ett av de mest framträdande exemplen i en rad radikala strejker på mindre fabriker och arbetsplatser. Upprepade strejker och protester har också genomförts av järnvägsarbetarna i Bosnien.
Ungdomsprotesterna mot Vucics seger i det serbiska presidentvalet i april 2017 präglades förvisso av småborgerliga illusioner, men har visat på ett växande lager av ungdomar som är öppna för revolutionära idéer. De jugoslaviska marxisternas potential visade sig i det faktum att de innehade ledande roller under protesterna i Novi Sad.
Latinamerika
Valnederlaget för Kirschnerismen i Argentina, PSUV:s nederlag i valet till Nationalförsamlingen i Venezuela, Evo Morales förlust i folkomröstningen i Bolivia och avsättandet av Dilma i Brasilien har gjort kontinentens "progressiva" intellektuella förtvivlade. De talar om en "konservativ våg" och om kontrarevolutionens frammarsch, utan att förstå någonting av de processer som det handlar om.
Under en period på 10–15 år påverkades större delen av Sydamerika av en revolutionär våg. Detta har påverkat olika länder i olika utsträckning. Vi såg valet av Chavez i Venezuela 1998 och de revolutionära händelserna då kuppen slogs ner i april 2002, kampen mot lockouten i december 2002–januari 2003, Argentinazo 2001, upproret i Ecuador 2000 då man avsatte Mahuad, stöttandet av Lucio Gutierrez 2005 och valet av Correa 2006. I Bolivia såg vi Cochabamba, "vattenkriget" 1999–2000 och bränslekrigsupproren i oktober 2003 och juni 2005, vilket ledde till valet av Evo Morales. I södra Peru skedde Arequipazoupproret 2002.
Man kan dessutom tillägga den enorma rörelsen mot valfusk i Mexiko 2006, Oaxacakommunen samma år, den enorma och oavbrutna rörelsen bland studenter i Chile, massmobiliseringarna i Honduras mot kuppen 2009 och till och med valet av Lula i Brasilien 2002. Även om dessa inte varit revolutionära händelser i sig återspeglade de massornas längtan efter en grundläggande förändring.
Som en biprodukt av dessa störa rörelser bland arbetare (och i vissa länder också bland bondemassorna) kom ett antal regeringar till makten, som allmänt beskrevs som "progressiva" eller "revolutionära". De skilde sig tydligt från varandra på olika sätt. Samtidigt som till exempel Chavez – på ett förvirrat sätt – trevade efter och pressades mot revolutionära förändringar, kämpade Evo Morales, Correa och Kirschner för att återställa ordningen, omstrukturera den borgerliga staten i dessa länder, och för att göra det var de tvungna att ge en rad viktiga eftergifter, efter massornas inträden på scenen. Lula och Dilma var genomförde ett program bestående av kontrareformer. Vänstern i El Salvador hade nästan inget svängrum överhuvudtaget och börjar nu dra tillbaka även sina mest blygsamma reformer, vilket orsakat stor besvikelse med FMLN bland massorna. Stämningen har främst gynnat borgmästaren i San Salvador – Nayib Bukele – som uteslutits från partiet och har ett brett förtroende hos ungdomen.
Dessa regeringar var under en längre tidsperiod relativt stabila. Detta berodde delvis på styrkan hos massornas rörelse, vilken borgarklassen inte kunde besegra genom direkt konfrontation (statskupperna i Venezuela 2002, Bolivia 2008 och Ecuador 2010 besegrades). Men framförallt gynnades de av att priserna på råmaterial och olja under denna period var höga, vilket gav dem utrymme att genomföra vissa reformer, och därigenom undvika en direkt sammanstötning med massorna.
Till följd av den ekonomiska tillväxten i Kina ökade priserna på råmaterial stadigt mellan 2003 och 2010. Oljepriserna ökade från 40 till över 100 dollar per fat. Naturgas hade legat på omkring 3 dollar per MMBtu, men ökade nu till mellan 8 och 18 dollar. Sojabönor gick från 4 dollar per btu till 17 dollar per btu. Zink steg från en låg nivå på 750 dollar per mt, till en rekordhög nivå på 4600 dollar. Koppar gick från under 0,60 dollar per pund till 4,50 dollar per pund och tenn ökade från 3.700 dollar per mt till en högsta notering på 33.000 dollar per mt.
Denna ökning av priserna på varor och energikällor, som gav regeringarna ett visst svängrum, tog slut 2014–2015 och ledde till att hela regionen gick in i en lågkonjunktur. Detta är den huvudsakliga ekonomiska orsaken till att dessa regeringar, som alltid hållit sig innanför kapitalismens gränser, både förlorat val och lidit andra former av nederlag.
Revolutionen i Venezuela gav ett visst ekonomiskt andrum till Kuba, men detta har nu nått sitt slut. Kubas ekonomi bygger fortfarande på den planerade ekonomin, men man har genomfört reformer som har öppnat upp ett större utrymme för den kapitalistiska ekonomin, vilka tillåter småföretag samtidigt som man försöker attrahera storskaliga privata investeringar. Syftet är att öka produktiviteten genom kapitalistiska metoder, utan att införa någon arbetarkontroll. Fortfarande kvarstår många sociala landvinningar, men hela tiden minskar deras omfattning samtidigt som kvaliteten försämras. De sociala orättvisorna växer. Detta är mycket farligt. I år kommer det för första gången att genomföras ett val där presidenten varken kommer att vara en Castro eller någon som spelat en historisk roll som revolutionär ledare. Vi kommer att se sammanstötningar och press från den kapitalistiska högern, både den inhemska och den utländska, men också en reaktion i motsatt riktning från de som inte gynnats av dessa reformer och vill försvara den socialistiska revolutionen.
Trots de patetiska klagosånger som hörs från den latinamerikanska "vänstern" så har avlägsnandet av Kirschner i Argentina och Dilma i Brasilien inte inneburit ett "skifte åt höger". Temer och Macris väg till makten har mötts av massiva proteströrelser från arbetarklassen, riktat mot de attacker som genomförs av högern. Situationen i Latinamerika kommer inte att utvecklas i riktning mot klassfred och kapitalistisk stabilisering, utan snarare mot skarpare motsättningar och ökad klasskamp. Detta visar sig tydligt i form av den upproriska rörelsen i Honduras efter valet 2017. Innan det såg vi i Guatemala 2015 hur en konflikt inom borgerligheten banade väg för en massmobilisering av ungdomar, bondeorganisationer och av arbetarklassen. Den processen har ännu inte nått sitt slut. År 2017 såg vi en generalstrejk som krävde att president Jimmy Morales och 107 medlemmar i parlamentet skulle avgå. Andra länder kommer att gå i samma riktning – exempelvis kommer Mexiko att hålla presidentval i år, vilket massorna kommer att använda för att uttrycka att de fått nog av kapitalistiskt barbari.
Venezuela
Försöket från den venezuelanska oligarkin, med uppbackning av imperialismen, att störta regeringen Maduro verkar för tillfället ha slagits tillbaka. Misstag och vacklade från oppositionens ledarskap, liksom massornas reaktion – som gick ut i kamp under valen till den konstituerande församlingen i juli 2017 – verkar tillfälligt ha satt stopp för oppositionens offensiv under årets första halva. Men det förändrar ingenting grundläggande vare sig gällande den ekonomiska krisen eller regeringens politik.
Venezuela befinner sig fortfarande i en djup lågkonjunktur, med hyperinflation och en stadigt krympande valutareserv. Detta påverkar massornas levnadsstandard på ett mycket allvarligt sätt. Imperialismen fortsätter dessutom att dra åt snaran genom ekonomiska sanktioner. Regeringen fortsätter sin politik med eftergifter till kapitalisterna och förhandlingar med oppositionens politiska representanter. Deras enda mål är att klamra sig fast vid makten. Att oppositionens offensiv lidit ett tillfälligt nederlag har öppnat för en skärpning av den interna differentieringen inom den bolivarianska rörelsen. Det har ägt rum arbetardemonstrationer, och i kommunvalen utmanade vänsterkandidater de officiella.
Vår linje är tydlig: vi är motståndare till oppositionens försök att störta Maduros regering, eftersom det skulle innebära en katastrof för massorna. Men samtidigt kan vi inte heller stötta regeringens politik, eftersom den leder rakt mot ett stup och den bolivarianska revolutionens krossande.
Det finns alltmer kritiska stämningar gentemot det bolivarianska ledarskapet, som inte har samma auktoritet som Hugo Chavez. Ett tydligt tecken på att stämningen har förändrats var när Eduardo Saman, en före detta minister som utmärkte sig som en förkämpe för arbetarkontroll och en motståndare till stora och multinationella företag, kandiderade i kommunvalet i december 2017.
Även om det var tydligt från början att byråkratin skulle göra allt de kunde för att sabotera Samans kampanj, utgjorde den ändå en tydlig vändpunkt som öppnar upp för nya möjligheter för den marxistiska tendensen i Venezuela. Valet den 20 maj ändrade inte någonting avgörande. Kärnan bland de chavistiska väljarna (30 procent av de röstberättigade) röstade för Maduro. Oppositionen är demoraliserad och delad. Regeringen fortsätter att genomföra en katastrofal ekonomisk politik som kombinerar eftergifter och apeller till den privata sektorn med försök att reglera kapitalismen. Den ekonomiska krisen fortsätter att förvärras och gör att nyckelsektorer börjar stanna in. Effekterna av sanktionerna i kombination med korruption, vanstyre och sabotage har lett till en katastrofal kollaps av oljeproduktionen. Hyperinflationen har pulveriserat lönernas köpkraft. På landsbygden sker det en öppen kamp mellan bondekollektiven (comuneros) och statsapparaten. Bland arbetarna finns början på en proteströrelse till försvar för lönerna. Det ryktas att armén diskuterar en statskupp. Den venezuelanska revolutionens tragedi är bristen på den subjektiva faktorn.
Indien och Pakistan
Till följd av en utbredd besvikelse gentemot Kongresspartiet – både hos arbetare och inom borgerligheten – kom Narenda Modi till makten 2014. Men han har inte kunnat tillfredsställa någon av de krafter som förde honom till makten. Både hans valutareform och harmonisering av momsen syftade till att gynna företagen men bidrog tvärtom till att ekonomin försvagades ytterligare och föll från en tillväxt på 9 procent till bara 7 procent 2017.
Den korta period av hastig tillväxt åren 2014–2016 har nu banat väg för en skarp nedgång. Även under perioden av snabbare tillväxt så växte faktiskt arbetslösheten, och Modi genomförde dessutom en hel rad attacker mot arbetarrörelsen. Detta har lett till ett uppsving i klasskampen. Studenter, bönder och arbetare har varit ute på gatorna. I september 2016 gick över 180 miljoner arbetare ut i strejk, vilket är en ökning med ungefär 50 procent jämfört med en liknande generalstrejk ett år tidigare.
Också i Kashmir gick massorna ut på gatorna, i en rörelse som skakade regeringen som bara lyckades kuva rörelsen tillfälligt genom massiv repression. Rörelsen fick trots detta en viss inverkan i resten av landet, särskilt bland de yngre studenterna.
Modi har försökt att avleda uppmärksamheten från denna utveckling genom att piska upp hinduisk sekterism, men detta kommer bara att fungera under en begränsad period. Förr eller senare kommer den att sopas undan av arbetarklassens rörelse.
Händelserna i Pakistan och Indien är nära sammankopplade. För att avleda massornas uppmärksamhet har den härskande klassen i både Indien och Pakistan ett gemensamt intresse av att upprätthålla en konflikt mellan de två länderna. Men den pakistanska härskande klassen är oerhört svag.
När USA drog in sitt bidrag till regimen klev Kina in. Kina har ett särskilt intresse för Pakistan, både som en allierad och som en buffer mot Indien. Dessutom kan man använda Pakistan som ett nav för de sjöoperationer man genomför i Indiska oceanen. Men kinesiska investeringar skapar varken jobb eller dämpar motsättningarna i samhället.
Nationsfrågan blir allt giftigare i områden som Baluchistan. Den kinesiska närvaron förvärrar sekterismen, som bara är en täckmantel för ett blodig proxykrig mellan stridaned utländska makter (USA, Kina, Saudiarabien, Iran...). För varje dag som går blir den härskande klassens reaktionära politik allt tydligare för massorna, som inte längre känner något annat än förakt för den ruttna elit som härskar över och plundrar landet.
Förr i tiden spelade PPP:s ledarskap rollen att kanalisera massornas ilska. De vilar sig på en tradition från det sena 1960-talet, under Ali Bhutto. Men efter att regeringen i många år genomfört nedskärningar har PPP svärtats ned av korruption och i stort sett misskrediterats. Detta har möjliggjort för Sharifs Muslimska förbund (PML-N) att göra en comeback. Men nu avslöjas även Sharif inför massorna som en korrupt högerpolitiker utan någonting att erbjuda dem.
Fler och fler avvisar alla politiker, som ses som ett gäng gangstrar som är motståndare till arbetarklassen och de fattiga och bara är ute efter att gynna sig själva. Om detta ägde rum tidigare hade militären förmodligen redan tagit makten vid det här laget, men i dag är armén själv både splittrad och demoraliserad. Generalerna är motvilliga till att städa upp denna röra. Det är under dessa omständigheter som vi sett vissa arbetare och unga börja kämpa. Den politiska instabiliteten och jäsning inom massan har visat sig under de senaste månaderna, inklusive genom bildandet av Pashtun Tahafuz-rörelsen – en proteströrelse som bildades för att sätta fokus på den pashtunska minoritetens situation, vilken präglas av fattigdom och statlig repression. På kort tid har den här rörelsen vunnit mycket kraft och har, trots den pakistanska regimens våldsamma repression, möjligheten att överbrygga de etniska uppdelningarna i landet tack vare dess fördömande av den pakistanska militärens och politikernas korruption och barbari.
Afrika
I Sydafrika har klasskampen ökat under många år, vilket splittrat trepartsalliansen (ANC-CPSA-COSATU). Strejkrörelserna och rörelsen bland universitetsstudenter har lett till uppkomsten av Economic Freedom Fighters och den nya fackliga federation som leds av NUMSA. Även om rörelsen nu befinner sig i en tillfällig ebb, har detta påverkat regimen djupt.
En ekonomisk kris, utbredd ilska, den öppna plundringen av statens resurser av Jacob Zuma och den svarta uppkomlingseliten runt honom, liksom Guptafamiljen – allt detta destabiliserar situationen och underminerar ANC:s auktoritet. Borgarklassen samarbetade med Mandela för att lugna ner situationen efter de revolutionära händelserna under 1980- och 1990-talet, men har nu hamnat i konflikt med det nyrika lagret och den härskande klicken runt Zuma.
Samtidigt vågar den härskande klassen inte överge ANC, eftersom de inte har ett pålitligt alternativ som skulle kunna stabilisera situationen. Väl medveten om detta har Zumas flygel hela tiden ökat insatserna i ett farligt spel. Den öppna splittringen mellan två läger och möjligheten till en splittring i ANC skulle kunna få revolutionära konsekvenser för Afrikas mest utvecklade ekonomi.
Efter det enorma uppsvinget i klasskampen under januari 2012 är borgerlighetens viktigaste ståthållare i Nigeria, PDP, öppet misskrediterade inför massorna. Det var därför borgarklassen hastigt slängde ihop det nya partiet APC – som i själva verket är en sammanslagning av flera mindre partier – och som ledare för detta satte man Buhari. Han ansågs vara en bra kandidat med möjlighet att få stöd hos massorna, vilket skulle kunna sätta stopp för den växande radikaliseringen.
Man kunde göra genomföra den här manövern eftersom det största fackförbundet NLC:s ledning i stället för att bygga vidare på rörelsen 2012 tvärtom gjorde allt i sin makt för att tygla rörelsen – och samtidigt vägrade att stötta ett självständigt arbetarparti. Det var i detta vakuum, skapat av arbetarrörelsens ledning, som Buhari kunde göra entré. Men trots detta har inga av de allvarliga problem som de nigerianska massorna står inför fått en lösning. Nyligen fick detta ett uttryck, då röster höjdes för en Biafrarepublik i den sydöstra delen av landet. Rörelsen krossades av militären, men detta avslöjar de underliggande spänningarna i det nigerianska samhället. När de sista tillstymmelserna till förtroende för Buhari till sist skingras kommer vi återigen att se ett uppsving i klasskampen – på en ännu större skala än 2012.
Under den senaste perioden har massrörelser mot den korrupta och exploaterande lokala borgarklassen, i flertalet länder i Väst- och Centralafrika, utvecklats. Dessa enorma rörelser har pågått under långa perioder och involverat miljontals människor. Massorna följde noggrant det heroiska upproret i Burkina Faso, samtidigt som dessa länders bräckliga ekonomi drabbats särskilt hårt av världskapitalismens kris. De försvagade regimerna har genomfört attacker mot de demokratiska rättigheterna – nu senast i Togo och Demokratiska republiken Kongo – vilket blev droppen som fick bägaren att rinna över. Särskilt uttrycker ungdomar sitt motstånd mot de gamla regeringarna. Den utbredda misären i regionen, liksom de borgerliga oppositionsledarnas förrädiska roll – deras enda intresse är att byta ut regimens högsta ledare – bekräftar både riktigheten i den permanenta revolutions teori och behovet av att bygga en internationell revolutionär organisation. På grund av att det inte fanns något kämpande ledarskap sjönk rörelserna till sist undan, efter detta stora uppsving av massmobiliseringar. Slutsatsen massorna kan dra av detta är att de inte längre kan lita på sina gamla ledarskap. Det behövs marxistisk teori och en revolutionär organisation för att bryta dödläget.
Borgarklassens pessimism
Hundraårsjubileumet av oktoberrevolutionen gav kapitalets strateger tillfälle att reflektera över historien – och oroa sig för framtiden. Den 15 augusti 2017 skrev Martin Sandbu i Financial Times:
"Det finns två årsdagar som definierar det här året – det är hundra år sedan den ryska revolutionen, och tio år sedan den globala finanskrisen – och de har mer gemensamt än vad man först kan tro.
Den globala finanskrisen [...] skakade den modell som sedan kalla kriget verkat oövervinnelig i sina grundvalar.
Den förlamande kommunism som sovjetblocket under utvecklats till på 1980-talet kollapsade till följd av sina inre ekonomiska och politiska motsättningar. Det senaste årets politiska kaos visar att vi nu bara kan vänta och se om de öppna marknadsekonomierna kommer att gå samma öde till mötes." (vår kursiv)
Han fortsätter:
"Friedrich von Hayeks insikter handlade om att flexibla marknadspriser innehåller mer information än någon planeringsmekanik centraliserat kan samla ihop; och att ett utspritt beslutsfattande därför blir mer effektivt än det som statliga myndigheter kan utföra. [...]
Ändå fick systemet ett bryskt uppvaknande under den globala finanskrisen, vilket underminerade varje påstående om att västvärldens finanskapitalism skulle vara det bästa sättet att organisera ekonomin på."
Och han sammanfattar:
"Vad som faktiskt hände denna månad för 10 år sedan, var att vi slogs av den fasansväckande insikten om att de finansiella instrument som ansamlats under det föregående ekonomiska uppsvinget inte höll för en granskning, att den framtida ekonomiska produktion som de byggde på var otillräcklig för att täcka dem till fullo.
[...] marknadsliberalismen svek för sin del de löften den utmålat. De västliga ekonomierna är idag mycket fattigare än trenden innan kraschen verkade förutspå. Krisen och dess efterspel har lämnat framförallt ungdomen med mycket liten anledning att hoppas på samma möjligheter som deras föräldrar och farföräldrar hade.
[...] Ett samhällssystem kan under en lång period överleva besvikelser. [...] Men när folk inte längre kan lita på att det kommer att gå att försörja sig, försvinner stödet snabbt."
Vissa av de mer seriösa borgerliga experterna börjar nu förstå att de senaste 30 årens recept har slutat fungera. Den tyska dagstidningen Die Zeit publicerade i juni 2016 en artikel med titeln "Nyliberalismens död" som förklarar att till och med IMF erkänner att deras politik inte fått önskat resultat. Men självklart drar de aldrig till de nödvändiga slutsatserna.
Max Planckinstitutets Wolfgang Streek listade alla kapitalismens kris i en lång artikel i New Left Review i maj/juni 2014 "How will capitalism end?", som han utvecklade han den till en bok 2016. Han förklarar att det vi ser just nu är en kris för det kapitalistiska systemets legitimitet eftersom det inte längre kan erbjuda vad det kunde tidigare, och att folk nu därför börjar att ifrågasätta systemet. Detta förklarar också den politiska instabilitet vi kunnat iaktta i flera länder. Han ifrågasätter också ifall ett "demokratiskt system" kan förse oss med den politik som kapitalismen behöver för att fungera. Vad han menar är om de kan påtvinga arbetarklassen den politik som borgarklassen behöver.
I sin artikel konstaterar Streek att kapitalismen "inom den närmaste framtiden kommer att befinna sig i limbo, död eller på väg att dö på grund av en överdos av sig själv, men fortfarande i högsta grad närvarande, eftersom ingen är mäktig nog att flytta dess ruttnande kropp ur vägen". Detta är ingen dålig beskrivning av tillståndet i dagens kapitalism.
Det är också värt att notera hur Martin Wolf, Financial Times ekonomiska toppkommentator, kände sig tvungen att svara Streek i en artikel med namnet "The case against the collapse of capitalism" (Financial Times, 2 november 2016). Hur väl förstår inte kapitalets strateger sitt egets system sjukdom!
Lenin förklarade att det kapitalistiska systemet, om det inte störtas, alltid kommer att återhämta sig – även ur de djupaste av kriser. Till och med under 1930-talet fanns det perioder av ekonomisk återhämtning. Borgerlig media har under de senaste sju åren talat om återhämtning. I själva verket ser vi den svagaste återhämtningen i historien, och det leder till vissa slutsatser.
Självklart har det kapitalistiska systemet fortfarande viktiga reserver, och om kapitalisterna och bankirerna känner sig tillräckligt hotade, och känner att de kan förlora allt, så kommer de att införa keynesianska åtgärder. Men deras reserver är inte oändliga, och de har under de senaste tio åren redan använt upp dem i oroväckande snabb takt. Följden av detta är att när nästa kris kommer – och det kommer den oundvikligen att göra – så kommer de att ha ett mycket svagare utgångsläge för att mildra konsekvenserna av den i samma utsträckning som de gjorde tidigare.
De upprepar ständigt att de att de "lärde sig en läxa" 2008. Men de sade också att de hade lärt sig av 1929. Och som Hegel påpekade, kommer alla som studerar historien att behöva dra slutsatsen, att ingen någonsin lärt sig någonting av den.
Oavsett vad borgarklassen gör – om de genomför keynesianism, monetarism eller protektionism eller något annat – så kommer de i sista hand att ha fel. Under medeltiden brukade prästerna säga: alla vägar leder till Rom. Nu kan vi använda en lite förändrad variant: under kapitalismen leder alla vägar till undergången.
Revolutionens molekylärprocess
För inte så länge sedan verkade det som om det inte hände så mycket i världen. En diskussion om världsperspektiv skulle ha behövt fokusera på ett eller två länder. Men nu sker samma revolutionära process, med högre eller lägre intensitet, i alla världens länder utan undantag. Det vi diskuterar är därför en allmän process av världsomfattande revolution.
För marxister är en diskussion om ekonomiska perspektiv inte en akademisk eller abstrakt intellektuell övning. Det viktiga är vilka effekter det får på klasskampen och medvetandet. Men eftersom medvetandet alltid släpar efter händelserna, var det oundvikligt att det blev en fördröjning efter krisens början, innan klasskampen intensifierades.
Borgarklassen är alltid blinda och empiriska, och kunde inte se det explosiva missnöje som hade byggts upp under ytan och i tysthet samlade kraft. De firade att ingen revolution hade brutit ut. Efter att de hade återhämtat sig från den första chocken var det "business as usual" för bankirerna och kapitalisterna. Som en onykter person som dansar på kanten av ett stup fortsatte borgarklassen sin glada karneval och tjänade pengar i en till och med ännu febrilare takt medan massornas villkor bara blev värre.
Trotskij förklarade det han kallade för revolutionens molekylära process. I Den ryska revolutionens historia påpekar han att det inte bara är den ekonomiska krisen som avgör massornas medvetande, utan snarare ansamlingen av missnöje som byggts upp under den föregående perioden. Det missnöje som massorna känner byggs upp helt obemärkt fram tills dess att det når den kritiska punkt där kvantitet övergår i kvalitet.
Nu har den härskande klassens lättade känsla plötsligt ersatts av pessimism och onda aningar om det som komma skall. Det sker sociala och politiska omvälvningar överallt, vilket åtföljs av en extrem instabilitet på världsskala och våldsamma förändringar i världsrelationerna.
Även om ekonomin förbättras så kommer det inte automatiskt att märkas i massornas medvetande, eftersom det formats av minnena av decennier med stagnerande eller fallande levnadsstandard. Den extremt svaga återhämtningen i USA visar bara på en relativ förbättring, som är begränsad till vissa sektorer. Det påverkar inte de arbetslösa i rostbältet. Ingenstans i världen har det känts som en verklig återhämtning, och den har inte återställt någon form av förtroende för systemet eller optimism inför framtiden, utan tvärtom det rakt motsatta.
Vi ser samma sak återspeglas i den brittiska folkomröstningen om EU-medlemskapet. Det finns många orsaker till varför omröstningen slutade med ett Brexit. Men en väldigt viktig orsak visade sig i de tydliga regionala skillnaderna mellan norr och syd. Bankirerna och spekulanterna i London gynnades väldigt mycket av EU-medlemskapet, vilket gav dem en utmärkt tillgång till de lönsamma finansmarknaderna i Europa. Men medlemskapet har inte förbättrat någonting alls för de fattiga områdena i nordost eller i Wales, som har fått genomlida decennier av avindustrialisering och stängningar av kolgruvor, stålverk och varv.
Växande ojämlikhet
Överallt finns det en enorm ilska mot de groteska nivåerna av ojämlikhet, där en liten parasitär minoritets obscena rikedom står i skarp kontrast till den växande fattigdomen och förtvivlan bland de längst ned. Den mer seriösa delen av borgarklassen är alltmer oroad över denna utveckling eftersom det sätter hela systemets stabilitet i fara. Överallt finns det ett brinnande hat mot de rika. Många människor frågar sig: om ekonomin går så bra, varför har vår levnadsstandard inte förbättras? Varför genomför de fortfarande nedskärningar inom välfärden, vården och utbildningen? Varför betalar de rika ingen skatt? Och på dessa frågor finner de inga svar.
Borgarklassen blir allt mer oroad över de politiska konsekvenserna av krisen. Majoriteten av arbetarklassen upplever inga fördelar av den så kallade återhämtningen, utan har det i stället värre än innan krisen. McKinsey Global Institute upptäckte att 65–70 procent av "inkomstsegmenten" i de avancerade ekonomierna antingen har genomgått en stagnation eller ett fall i sin inkomst mellan 2005 och 2014. I länder som Italien var alla inkomstsegment påverkade. (Poorer Than Their Parents, McKinsey Global Institute)
I det rikaste och mäktigaste kapitalistiska landet som någonsin funnits har det inte varit någon verklig ökning av levnadsstandarden på nästan 40 år. I själva verket har de flesta amerikaners levnadsstandard sjunkit. Och det är inget undantag. I alla länder är den unga generationen nu den första sedan 1945 som inte kan förvänta sig en bättre levnadsstandard än sina föräldrar.
Polariseringen av rikedom i USA fortsätter med oförminskad styrka. Från 2000–2010 ökade vinsterna med 80 procent och lönerna med 8 procent, medan den genomsnittliga inkomsten per familj faktiskt gick ned med 5 procent. Dessa siffror visar att den massiva ökningen av vinster genomfördes på bekostnad av arbetarklassen. (The Economist, "What about the workers?", 25 maj 2011,)
Siffrorna för inkomst innan skatt och disponibel inkomst ger en felaktig bild av situationen. De tar inte hänsyn till andra faktorer som till exempel ökad arbetstid och utbredningen av otrygga anställningar, antingen på grund av timanställningar eller tillfälliga anställningar, eller nedskärningar av välfärden. Alla dessa faktorer läggs samman till ett stort tryck på arbetarklassens familjer.
275. Krisen påverkar ungdomar mest smärtsamt och direkt. För första gången på flera årtionden kommer den nya generationen inte att ha samma levnadsstandard som sina föräldrar. Detta har stora och allvarliga politiska konsekvenser. I alla länder får den outhärdliga pressen på unga sitt uttryck i en skarp politisk radikalisering. Unga står mycket längre till vänster än resten av samhället i alla frågor. De är mycket mer öppna för revolutionära idéer jämfört med andra lager och är därför vår naturliga bas.
Lärdomar av stalinismens kollaps
Sovjetunionens kollaps 1991 ändrade historiens gång. På den tiden var borgarklassen och deras eftersägare i arbetarrörelsen – reformisterna – euforiska. De pratade om socialismens slut, kommunismens slut, och även om historiens slut.
Det Francis Fukuyama menade med sin ökända aforism var inte att historiens som sådan hade nått sitt slut, utan att Sovjetunionens kollaps innebar att socialismen var död. Den logiska slutsatsen blev då att det enda system som kunde existera var kapitalismen (den fria marknadsekonomin) och i och med det hade historien nått sitt slut.
Det häpnadsväckande med stalinismens fall var hur snabbt de skenbart mäktiga och monolitiska regimerna kollapsade så snart de blev utmanade av massrörelser i Östeuropa. Det återspeglade regimens inneboende ruttenhet och förfall. Men förfallet hos den föråldrade kapitalismen blir allt mer tydlig för miljoner människor.
När Berlinmuren föll förutsåg Ted Grant att stalinismens fall i efterhand bara skulle ses som den första akten i ett världsomfattande drama som skulle efterföljas av en ännu mer dramatisk andra akt – kapitalismens globala kris. Vi ser nu sanningen i det påståendet. I stället för allmänt välstånd ser vi fattigdom, arbetslöshet, hunger och misär. Istället för fred ser vi krig efter krig efter krig.
Samma processer som plötsligt orsakade stalinismens undergång kan ske i kapitalismen. I land efter land ser vi plötsliga chocker som testar systemets hållbarhet och avslöjar dess svagheter.
Den borgerliga demokratins institutioner, som människor förut litade blint på, börjar ifrågasättas och misskrediteras överallt. Människor litar inte på politikerna, regeringen, domarna, polisen, säkerhetstjänsten, till och med kyrkan – hela systemet granskas noggrant och kritiseras hårt.
En representant från WikiLeaks blev frågad på brittisk tv: "Påstår du på allvar att USA:s underrättelsetjänst ljuger?" Han svarade, "Varför inte? De ljuger alltid!" Det är det som många människor nu börjar förstå.
Massorganisationerna: reformismens kris
Kapitalismens kris är också reformismens kris. Överallt är de traditionella partierna både till höger och vänster i kris. Organisationer som verkade vara stabila och oföränderliga går nu in i kris, minskar eller till och med kollapsar helt. De reformistiska partierna som har samarbetat i regeringar som har drivit igenom stora nedskärningar har blivit avvisade av sina traditionella väljare.
Samma processer sker i praktiskt taget varje land i Europa, men i olika grad och i olika takt. Precis som i Frankrike sker det också i Nederländerna, där Geert Wilders högerparti blev besegrat i valen. Borgarklassen drog en lättnadens suck. Men mycket mer betydelsefullt än Wilders nederlag var det förkrossande sammanbrottet för det holländska socialdemokratiska Arbetarpartiet som praktiskt taget blev utraderat. Partiet förlorade 75 procent av sitt stöd.
Uppkomsten av Arbetarpartiet i Belgien är också en viktig utveckling. Denna före detta maoistiska sekt är nu ett vänsterreformistiskt parti, även om det påstår sig vara marxistiskt och kommunistiskt. I Vallonien, som är den fransktalande regionen, ligger de bara strax efter socialisterna. Detsamma gäller i Bryssel. I det röda bältet kan de få runt 25 procent av rösterna. Men de har också börjat växa i Flandern.
Massorna letar efter och kräver förändring. De behöver hitta ett organiserat politiskt uttryck för sin ilska. Under den senaste perioden har de grekiska massorna gjort allt i sin makt för att kämpa för att förändra samhället. Det har varit många masstrejker, generalstrejker och massdemonstrationer. Men här kommer vi till den viktigaste frågan: den subjektiva faktorn.
I deras försök att komma ur krisen vänder sig massorna först till ett politiskt alternativ, testar det fullt ut, och ställer det sedan åt sidan och letar efter ett annat. Detta förklarar de våldsamma svängningarna i opinionen åt vänster och höger. Men de hittar inte det de letar efter. De människor som borde leda – arbetarnas politiska representanter, socialdemokraterna, de före detta så kallade kommunisterna, och särskilt fackföreningarnas ledare – vill inte kämpa mot nedskärningar och för en verklig förändring i samhället.
Trotskij förklarade att svek är inneboende i reformismen. Med det menade han inte att reformisterna medvetet sviker arbetarklassen. Det kan finnas ärliga reformister likväl som korrupta karriärister och byråkrater som är borgarklassens ombud i arbetarorganisationerna. Men till och med ärliga vänsterreformister saknar ett perspektiv om en socialistisk omvandling av samhället. De tror att det är möjligt att genomföra de reformer som arbetarna behöver inom kapitalismens ramar. De betraktar sig själva som överlägsna realister, men under den kapitalistiska krisens förhållanden framstår denna "realism" som den värsta sortens utopism.
Pasok var den grekiska arbetarklassens massparti i flera decennier men kollapsade på grund av sina svek och sin delaktighet i regeringar som genomförde nedskärningar. Arbetarna vände sig till Syriza som tidigare var ett väldigt litet parti. Alexis Tsipras blev den mest populära politiska ledaren i Grekland. Han höll ett val där han ställde frågan "Ska vi acceptera Frau Merkels nedskärningar?", och fick ett massivt gensvar.
Det grekiska folket röstade med stor majoritet för att avvisa ytterligare åtstramningar: inte bara arbetarklassen utan även medelklassen, taxichaufförerna och småföretagarna. Vid detta tillfälle hade Tsipras kunnat säga: "Vi kommer inte betala en enda euro till de gangstrarna! Det räcker nu! Vi ska ta makten i våra egna händer och uppmana arbetarna i Spanien, Italien, Tyskland och Storbritannien att följa vårt exempel. Vi måste kämpa mot bankernas och kapitalisternas diktatur: för ett genuint demokratiskt socialistiskt Europa."
Om han hade gjort det hade han fått ett överväldigande stöd. Folk skulle ha dansat på gatorna. Och det grekiska folket hade varit redo att göra uppoffringar, stora uppoffringar om så behövdes, för att stödja sina ledare – på ett villkor: att de var övertygade om att de kämpade för en rättfärdig sak och att uppoffringarna skulle vara lika för alla. Tsipras hade kunnat lyfta ett finger och det hade varit slutet för kapitalismen i Grekland. Han hade kunnat expropriera bankirerna, rederiägarna och industriherrarna.
Men Tsipras är inte marxist. Han är en reformist och därför kunde han inte begripa att han borde basera sig på massornas styrka. Han gav efter för utpressningen från Berlin och Bryssel och skrev under ett mycket värre avtal än det som tidigare hade föreslagits, vilket ledde till en kolossal demoralisering och ett stort tapp i stöd för Syriza. Han är dock fortfarande kvar eftersom det inte finns några andra alternativ.
Processen påverkade också Spanien som just nu upplever en djupgående politisk kris. Precis som Syrizas ökning i Grekland har Podemos snabba tillväxt varit en tydlig återspegling av det massiva missnöjet med de gamla partierna och den brinnande längtan efter förändring. Men ledningens förvirrade och vacklande politik ledde till besvikelse bland deras anhängare redan innan de hade kommit till makten. Pablo Iglesias flirt med Socialdemokratin ledde till ett tapp i röster för Podemos och en tydlig splittring mellan dess ledare.
Under en tid har Podemos ledare sett åt höger – mot PSOE – i hopp om att någon form av överenskommelse skulle kunna komma till stånd för att få bort den hatade Rajoy-regeringen (vilket till sist skedde med PP-regeringens kollaps i juni). Det har lett dem till att urvattna sitt språk och de är under en enorm press för att framstå som mer respektabla och regeringsdugliga. Det kommer att förvirra och desorientera deras följare ytterligare.
Socialisternas nya ledare Pedro Sanchez är den blekaste av alla bleka kopior av Jeremy Corbyn och Mélenchon. Men eftersom han vågade föreslå en koalitionsregering med Podemos och de katalanska nationalisterna försökte den spanska borgarklassen få bort honom. Försöket mötte motstånd av medlemmarna i de interna valen, som valde om Pedro Sanchez till partiledare.
De ovanstående exemplen är olika varianter av samma process. De reformistiska och före detta stalinistiska partierna är i kris överallt. Efter åratal av förräderier, klassamarbete och en oändlig drift högerut, har många av de gamla massorganisationerna blivit helt misskrediterade. Därför är det inte säkert att den växande klasskampen kommer att finna en återspegling genom dem. Vissa har genomgått splittringar medan andra har försvunnit helt (Italien är ett extremt exempel på detta, där båda de gamla socialist- och kommunistpartierna har försvunnit helt). Vi har också sett hur nya politiska formationer har uppkommit, som Syriza, France Insoumise och Podemos och, beroende på traditionerna och de konkreta villkoren i varje land, kan vi se liknande fenomen i andra länder, och vi måste orientera oss i enlighet med detta.
Precis som skummet på vågorna i havet är dessa nya formationer en reflektion av djupa och mäktiga strömmar under ytan. Dock saknar dessa nya formationer en stabil bas i arbetarklassen och i fackföreningarna. På grund av detta, och på grund av deras i huvudsak småborgerliga sammansättning, är de instabila och kan kollapsa lika fort som de uppstod.
Exemplet Corbyn i Storbritannien är det enda undantaget från regeln. Som vi har förklarat var den här utvecklingen ett resultat av en ren tillfällighet, men som Hegel förklarade är det en slump som avslöjade en nödvändighet. Corbynrörelsens starka sida är att den har gett en nödvändig fokuspunkt för det uppbyggda missnöjet hos massorna, särskilt bland de unga. Rörelsens svaga sida kommer att avslöjas när det vänsterreformistiska programmets begränsningar prövas i en vänsterinriktad Labourregering.
Det betyder att vår taktik alltid måste vara flexibel och anpassad till de konkreta omständigheterna och arbetarklassens medvetandenivå, särskilt allt de mest aktiva och avancerade lagren.
Vi stödjer vänsterreformister i kampen mot högern och trycker alltid på för att de ska gå längre. Men samtidigt måste vi tålmodigt förklara för avancerade arbetare och ungdomar vilka begränsningar som finns med ett program som inte har målet att störta kapitalismen, utan bara försöker reformera den inifrån – en utopisk politik som, under förhållanden med en kapitalistisk kris, oberoende av sin förespråkares goda avsikter bara kan leda till nederlag och förbereda en sväng till höger.
Radikalisering av ungdomen
Politisk och social instabilitet sveper som en varm vind från ett europeiskt land till ett annat. Den förändrade medvetenheten syntes i en opinionsundersökning för unga som publicerades i Quartz, april 28, 2017. Den var en del av en EU-finansierad undersökning med titeln: "Generation what?" (ung. "Generation vad?") Omkring 580 000 svarande i 35 länder fick frågan: "Skulle du aktivt delta i ett storskaligt uppror gentemot den generation som sitter vid makten, om den inträffade inom de närmaste dagarna eller månaderna?" Mer än hälften av alla mellan 18 till 35 svarade ja. I artikeln dras slutsatsen: "Unga européer är trötta på den rådande ordningen i Europa och är redo att ta till gatan för att driva igenom en förändring."
Rapporten fortsatte med att fokusera på svarande från 13 länder för att bättre förstå vad det är som unga människor är optimistiska respektive frustrerade över i Europa. Bland dessa länder var unga människor i Grekland "särskilt intresserade av att gå med i ett storskaligt uppror gentemot deras regering, med 67 procent som svarade ja på frågan". De svarande i Grekland trodde också i större utsträckning att politiker var korrupta och hade även en negativ uppfattning av landets finanssektor.
Därefter följde unga människor i Italien och Spanien, där 65 procent respektive 63 procent var villiga att gå med i ett storskaligt uppror. I Frankrike, ett land med revolution inskrivet i sitt DNA, svarade 61 procent ja. Men i Nederländerna, som hittills har undsluppit krisens värsta effekter, höll en tredjedel av unga människor med påståendet, en siffra som var högre i Tyskland (37 procent) och Österrike (nästan 40 procent).
Under den franska valrörelsen höll tonåringar massmöten i Rennes och andra städer för att protestera mot båda presidentkandidaterna. Vissa av dem som protesterade barikadderade skolor, medan andra marscherade mot stadskärnan med plakat med texter som "Utvisa Marine Le Pen, inte invandrare" och "Vi vill inte ha Macron eller Le Pen." I rapporten noterades att svarande från Frankrike klagade över en negativ utveckling inom många områden – för mycket korruption, för mycket skatt, för många rika människor — jämfört med resten av Europa.
Dessa siffror är tecken på att en djupgående förändring äger rum. I rapporten dras slutsatsen: "Det låga valdeltagandet bland unga har länge beskrivits som en oroande trend. I Storbritannien till exempel, sjönk valdeltagandet bland unga med 28 procentenheter, från 66 procent 1992 till 38 procent 2005. Men detta sjunkande valdeltagande är inte nödvändigtvis bevis på politisk apati."
Problemet med ledarskap
Vissa ytliga människor har frågat: "om saker är så dåliga, varför har det inte skett en revolution?" Den härskande klassen berömer sig själva över att detta inte har hänt, eftersom de till en början fruktade det värsta. Och eftersom det värsta inte direkt blev verklighet drog de en lättnadens suck och fortsatte inhösta enorma vinster, medan alla andras levnadsstandard och sina framtidsutsikter krossades. Med andra ord sågar de av den gren som de sitter på.
I själva verket är det inte förvånande att den revolutionära processen fördröjs. Under många decennier har bankirerna och kapitalisterna byggt upp kraftfulla försvar för sina system. De kontrollerar tidningar, radio och tv. De har i princip obegränsade finansiella resurser, som de använder för att köpa tjänster av politiska partier – inte bara av högern utan även "vänstern" och många "ansvarsfulla" fackliga ledare. De kan räkna med stöd från universitetsprofessorer, advokater, ekonomer, biskopar och de mest privilegierade övre lagern av intelligentsian. Och om allt detta misslyckas, kan de alltid tillgripa polisens batonger, domararna och fängelsesystemet.
Men det finns en annan och mert kraftfullt hinder för revolutionen. Det mänskliga medvetandet är, i motsats till vad idealisterna tror, inte progressivt och definitivt inte revolutionärt. Det är i grunden djupt konservativt. De flesta människor är rädda för förändring. Under normala förhållanden kommer de att hålla fast vid det redan kända, det som de känner till: kända idéer, partier, ledare, religioner. Detta är helt naturligt och återspeglar en instinktiv självbevarelsedrift. Den grundades under den tid då vi levde i grottor och fruktade mörka skrymslen där farliga djur lurade.
Det är något som är betryggande med rutiner, vanor och traditioner, i att trampa längs gamla välkända stigar. I regel accepterar människor bara tanken på en förändring när stora händelser skakar samhällets grundvalar, förändrar medvetenheten och tvingar människor att se saker för vad de verkligen är. Detta sker inte gradvis, utan på ett explosivt sätt. Och det är precis vad vi ser händer nu överallt. Medvetenheten börjar komma ikapp med en smäll.
Den viktigaste frågan är den om ledarskap. År 1914 beskrev tyska arméofficerare den brittiska armén i Frankrike med följande fras: "Lejon ledda av åsnor." Och det är en väldigt bra beskrivning av hela arbetarklassen. Reformistiska ledare spelar en ytterst skadlig roll, och klamrar sig fast vid den "fria marknaden" just när den kollapsar överallt omkring dem.
De reformistiska högerledarna är fullständigt korrupta. Det var flera årtionden sedan de övergav allt sken av att stå för socialism och blev bankirernas och kapitalisternas mest trofasta tjänare. De tar villigt ansvar för nedskärningar i välfärden och attacker på arbetarnas levnadsstandard för att kunna försvara kapitalismen. Men på detta sätt misskrediterar de sig i de massors ögon som tidigare stöttade dem.
Det finns en tydlig logik i det här. I en period med kapitalistiskt uppsving var det möjligt att bevilja eftergifter till arbetarklassen, särskilt i de avancerade kapitalistiska länderna som Nordamerika, Europa och Japan. Men under en period av djup ekonomisk kris säger borgarklassen att de inte längre har råd med några reformer. Tvärtom kräver de en likvidering av de reformer som vunnits sedan 1945. För massorna är reformism med reformer vettigt medan reformism utan reformer, eller snarare reformism med kontrareformer, är helt meningslös.
Den långa perioden av ekonomiskt uppsving som följde slutet av andra världskriget fullbordade socialdemokratins urartning. Denna urartning har trängt djupt in i dess led. Majoriteten av de gamla aktivisterna i de socialdemokratiska partierna och fackförbunden har demoraliserats av den tidigare perioden. De är desillusionerade, desorienterade och djupt skeptiska. De har helt tappat kontakten med den verkliga stämningen och återspeglar inte arbetarklassen.
Detta skikt av aktivister förstod aldrig någonting. De representerar inte den nutida eller den framtida situationen, utan är endast en återspegling av demoraliserande förluster i det förflutna. Situationen är ännu värre med de före detta stalinisterna, som helt har övergett det socialistiska perspektivet och den revolutionära klassinstinkt de en gång i tiden kan ha haft. Några av dem kanske blir aktiva igen när klasskampen tilltar. Men framför allt är dessa vänsterreformister och före detta stalinister så genomdränkta av skepticism att de har blivit ett hinder i vägen för stridbara arbetare och ungdomar som söker den socialistiska revolutionens väg.
Vår ståndpunkt som revolutionär organisation kan inte på något sätt påverkas eller avgöras av detta lagers fördomar. Vår taktik baseras på den verkliga situationen: kapitalismens organiska kris, som kommer att producera en ny generation klasskämpar vilken kommer att vara mycket mer revolutionär än den äldre generationen någonsin var. Vi måste basera oss på ungdomen: både studenter och skolungdomar, och framför allt arbetarungdomar som blodtörstigt sugs ut och är vidöppna för revolutionära idéer.
Detta är en period av plötsliga chocker och förändringar av situationen, vilket påverkar alla länder utan undantag. Överallt kollapsar den politiska mitten, vilket återspeglar den växande polariseringen mellan klasserna. Där det tidigare fanns politisk stabilitet växer nu instabiliteten. Vi ser den ena chocken efter den andra i valen: skarpa svängar till höger och till vänster. Saker som aldrig skulle hända sker just nu. Därför måste vi vara beredda på stora förändringar, som kan inträffa snabbare än vad vi har förväntat oss. Om vänstern sviker eller misslyckas med att genomföra det massorna vill, kan folk vända sig till högern i stället, vilket i sin tur förbereder ett ännu större skifte vänsterut.
Vi måste följa hur processen utvecklar sig. Vi måste beväpna oss med revolutionärt tålamod, eftersom det är omöjligt att påtvinga vår tidsplan på händelser som följer sin egen kurs och har sin egen takt. Men vi måste också förbereda oss för skarpa och plötsliga förändringar, vilket är inneboende i hela situationen. Kolossala händelser kan inträffa tidigare än vi tror. Det finns inte tid eller utrymme att vara självbelåten. Vi måste bygga IMT:s styrkor så snabbt som möjligt. Vi måste ha en förståelse för att det är bråttom. Vi är på rätt väg. Vi måste genom handling och i praktiken bevisa att vi är sanna och värdiga arvtagare till 1917 års traditioner, till Lenin och Trotskij och den bolsjevikiska revolutionen.
Vi måste ha fullt förtroende för vår klass, arbetarklassen, den enda kreativa klassen, den klass som skapar all rikedom i samhället och den enda verkligt revolutionära klassen som håller mänsklighetens öde i sina händer. Vi måste ha fullt förtroende för marxismens idéer och sist men inte minst, vi måste ha förtroende i oss själva: absolut förtroende att vi med de rätta marxistiska idéerna kan bygga de krafter som är nödvändiga för att leda kampen för att förändra samhället, få ett slut på denna regim av grymhet, orättvisa, utsugning och slaveri, och driva igenom socialismens seger över hela världen.
Bardonecchia, 25 juli 2018.