I åratal har ett tyst och ensidigt krig utkämpats på Medelhavet. Det är inte ett krig i traditionell bemärkelse – som utkämpas av arméer – utan ett krig mellan den så kallat "civiliserade" västvärlden och hundratusentals obeväpnade människor. Deras enda brott är att desperat försöka fly från fattigdom, olidliga levnadsförhållanden och hemländer där de inte längre kan försörja sig. Därför sätter de sitt hopp till drömmen om ett bättre liv för sig själva och sina familjer i Europa.
Under de senaste 15 åren har uppskattningsvis 30 000 människor, vuxna såväl som barn, drunknat då de försökt nå Europas stränder. För varje år som gått har antalet dödsoffer ökat.
Men den stora majoriteten överlever ändå resan över havet och tar sig till Grekland, Italien eller Spanien. Andra stoppas innan resan ens börjat, eller grips ute på havet innan de tagit sig till internationellt vatten, och förs iväg och spärras in i koncentrationsläger under omänskliga förhållanden i Turkiet, Libyen eller Marocko. De drabbade får vänta i flera månader på ett besked om sin framtid, medan många dör i lägren, antingen av den allmänna misären eller till följd av lättbotliga sjukdomar.
Många andra försvinner under färden genom öknen, eller förslavas av människosmugglare och tvingas arbeta för att få en plats på deras båtar. Kvinnor tvingas ofta in i prostitution och män, kvinnor och barn misshandlas och slås ihjäl av de kriminella som tjänar enorma summor på människohandeln, men också av militärer, poliser, gränsvakter och kustbevakningen i de länder de måste passera. Allt detta pågår med väldigt lite granskning från det så kallade "världssamfundet".
Ingen vet egentligen hur många som dör eller försvinner, eftersom ingen kan kontrollera vad som händer i de stora landområden som styrs av kriminella gäng och krigsherrar.
Medan denna tragedi upprepas dag ut och dag in, spelar de europeiska regeringarna sitt vanliga cyniska spel där de skyller ifrån sig på varandra. De gråter krokodiltårar över denna fruktansvärda tragedi, och framställer situationen som någon slags naturkatastrof som inte har med dem själva att göra. De beter sig som om imperialistisk inblandning eller direkta interventioner inte har haft något att göra med kaoset i Syrien, Saudiarabiens räder mot Jemen, den libyska statens upplösning och de många konflikter som plågar folken i länderna söder om Sahara.
Antalet dödsfall på Medelhavet har nått rekordnivåer under det gångna året. De senaste rapporterna, publicerade i september 2017 av FN:s flyktingorgan, uppskattar att 4 337 personer har drunknat sedan samma månad föregående år i försök att korsa Medelhavet, huvudsakligen från Libyens kust. Siffrorna från året dessförinnan vittnar om ett lika tragiskt dödstal på 4 185 människor. Vi måste dock komma ihåg att dessa siffror bara redovisar det som är känt; de verkliga dödstalen kan vara betydligt högre.
Orsaken till denna "våg" av migranter och flyktingar är inte svår att finna. Den är resultatet av den allmänna instabilitet som drabbat land efter land i Mellanöstern och stora delar av Afrika. I vissa fall har direkta militärinterventioner från de europeiska och nordamerikanska imperialistmakterna, deras allierade och bundsförvanter varit en starkt bidragande orsak till katastrofen.
Detta har inte enbart lett till en ökning av antalet som försöker fly de omänskliga förhållanden som påtvingats dem, utan har lagt grogrunden för diverse kriminella organisationer och lokala krigsherrar, som tjänar stora pengar på människohandeln.
Plundringen av Afrika
Den imperialistiska exploateringen av Afrikas naturtillgångar (både under det direkta kolonialväldet och under dagens ex-koloniala regimer) har dränerat kontinenten på resurser och intäkter och underminerat miljontals människors levnadsförhållanden. Orättvisa handelsvillkor har destabiliserat de svagare ekonomierna och ruinerat småjordbruk och småföretag.
Den systematiska korrumperingen av den lokala eliten – som roffar åt sig "sin del" av kakan – har blivit det främsta sättet för imperialisterna att säkra sina intressen. En fingervisning om de afrikanska kapitalisternas deltagande i plundringen av kontinenten är att rika afrikaner, enligt en undersökning från 2014, gömt undan 500 miljarder dollar i skatteparadis. Samtidigt faller majoriteten av befolkningen allt djupare ner i fattigdom.
Men detta förklarar inte i sig vidden av den skada som imperialismens dominans orsakat. Tävlan mellan konkurrerande imperialistmakter om inflytande, naturresurser och marknadsandelar har legat bakom otaliga statskupper, konflikter och inbördeskrig i Afrika och på andra platser.
Men det är inte bara krig som miljoner människor flyr från: det är även fattigdomen och den allmänna försämringen av levnadsstandarden. De europeiska regeringarnas hycklande försök att rättfärdiga sin repressiva invandringspolitik genom att skilja "legitima" politiska flyktingar (som flyr undan krig och förtryckande regimer) från så kallade "illegitima" ekonomiska flyktingar är inget annat än en fars.
"Fort Europa"
De dagliga dödsfallen på havet tar sällan plats på löpsedlarna, förutom när tragedin blir för stor för att ignorera. Detta hände i maj 2017, när två separata olyckor inträffade samma natt: två båtar kantrade och 210 människor drunknade. Det hände också 11 oktober 2016 när nödanrop från en sjunkande båt med 260 personer ombord ignorerades av den italienska kustbevakningen, vars patrullbåt Libra bara var några kilometer bort. Patrullbåten fick order om att ingripa alldeles för sent, till följd av en dispyt med myndigheterna i Malta om vems ansvar det egentligen var att rädda de nödställda. Dussintals flyktingar drunknade till följd av detta. Inspelningar av flyktingarnas nödanrop, som avslöjar de italienska myndigheternas obesvärade, avfärdande attityd, läcktes till magasinet L'Espresso och orsakade en stor skandal.
Under flyktingkrisen 2015 vandrade hundratusentals människor, bestämt inställda på att nå Europa, via Turkiet och Grekland, och vidare genom Balkan till Ungern, Österrike och slutligen Tyskland. Vad har hänt sedan dess? Angela Merkels löfte om att välkomna de syriska flyktingarna glömdes snabbt bort. Bara några månader senare, i mars 2016, undertecknade EU en överenskommelse med Turkiet som innebar att alla flyktingar (inklusive asylsökande) som når Grekland automatiskt ska skickas tillbaka till Turkiet.
Människorättsorganisationer har – förgäves – fördömt denna politik eftersom den bryter mot både EU:s lagar och FN:s flyktingkonvention. Detta visar med all önskvärd tydlighet att "internationell lag" modifieras och förvrängs för att passa maktens intressen, utan hänsyn till mänskligt lidande. I utbyte mot överenskommelsen utlovade EU att ge sex miljarder euro till den turkiska regimen, vilket man påstod var för att stödja de 2,7 miljoner syriska flyktingar som befann sig i Turkiet vid den tidpunkten.
Trots att de blockerat vägen till Europa via Egeiska havet, har de europeiska regeringarna inte fått stopp på invandringen. Vad de har lyckats åstadkomma är bara att göra svårare och farligare vägar till de enda alternativen – som vägen genom Libyens öken eller Marocko.
Det finns inget sätt att stoppa invandringen. FN beräknar i sin officiella statistik det totala antalet flyktingar i världen till över 65 miljoner, vilket betyder att det bara är en minimal andel som ens försöker ta sig till just Europa. Av det totala antalet flyktingar finns 5,3 miljoner syrier i Libanon, Jordanien, Turkiet, Irak och Egypten. Turkiet hyser idag över tre miljoner, Libanon över en miljon.
Dessa flyktingar har försökt att hålla sig så nära sina hem som möjligt, i hopp om att kunna återvända. Samtidigt är deras situation i dessa länder högst osäker. Flyktingarna tillåts inte arbeta enligt lagen, har dålig eller ingen tillgång till sjukvård och nästan ingen tillgång till skola för sina barn. De har knappt någon inkomst utöver sporadiskt internationellt bistånd, och tvingas leva på sparade pengar.
Efter sju års krig i Syrien är det fler och fler som övergett idén om att det överhuvudtaget kommer att finnas något att återvända till, och därför försöker ett allt större antal att ta sig till Europa. Liknande processer pågår överallt där stora folkgrupper har tvingats till flykt på grund av krig, svält och andra katastrofer.
Bilderna på överfulla, bräckliga gummibåtar och små roddbåtar, fyllda av rädda, hungriga och uttorkade män, kvinnor och barn som gett sig ut på det öppna havet i nattmörkret, är en bra sammanfattning av flyktingarnas situation. Tusentals människor plockas upp från dessa båtar av de italienska och grekiska kustbevakningarna, eller av de olika frivilligorganisationer som fyllt det vakuum som skapats av de europeiska myndigheternas beslut att upphöra med sök- och räddningspådrag på internationellt vatten. Detta beslut har lett till en snabb ökning av antalet dödsoffer på Medelhavet.
Amnesty International har fördömt denna politiks dödliga konsekvenser i en rapport publicerad i juli 2017 (A perfect storm: The failure of European policies in the Central Mediterranean). Genom att lämpa över merparten av ansvaret för räddningsuppdrag på volontärer och öka samarbetet med Libyens kustbevakning, gör sig Europas makthavare medvetet skyldiga till att öka dödsfallen, samtidigt som man struntar i de övergrepp som de flyktingar som förs tillbaka till Libyen utsätts för, däribland tortyr och våldtäkt.
"Europas länder har gradvis övergett den strategi med sök och räddning som minskade dödsfallen på havet, till förmån för en strategi som låtit tusentals drunkna", kommenterade John Dalhuisen, chef för Amnesty International i Europa.
I stället har EU:s regeringar skiftat fokus mot att "reglera" invandringen och att "förstöra människosmugglarnas affärsmodell" – hycklande omskrivningar som i verkligheten betyder hårdare repression, strängare gränskontroller och att man öser pengar till Turkiets, Libyens och Marockos myndigheter för att de ska stoppa emigranter innan de ens tar sig till Europa. Denna misslyckade strategi har lett till en trefaldig ökning av andelen dödsfall från 0,89 procent andra halvan av 2015 till 2,7 procent 2017.
Libyen – en kollapsad stat
Det som händer på Medelhavet är ett av många symptom på att kapitalismen är dödligt sjuk. Men samtidigt är det bara toppen av isberget. Tusentals dör på resan redan innan de ens når Turkiets eller Nordafrikas kust.
De som räddas på libyskt vatten av den libyska kustbevakningen förs tillbaka till Libyen. Där betraktas de som illegala invandrare och blir inlåsta i lager som är byggda av tunnplåt, i olidlig värme, under omänskliga förhållanden, utan sjukvård, utan mat och vatten, medan de misshandlas av vakter som i bästa fall är helt oförmögna att hantera situationen, och blir bortglömda av världen.
Enligt den italienska journalisten Francesca Mannocchi hölls 1400 människor inspärrade i arrestlägret "Garian" i Tripoli i februari i år, fördelat på 15 lagerbyggnader. Hon rapporterade om ohygieniska förhållanden och brist på mat – och att det inte ens finns tillräckligt golvutrymme för att kunna ligga ner och sova. Detta är alltså villkoren på ett offentligt, statligt läger.
Storbritannien, Frankrike och USA hävdade hycklande att det var humanitära avvägningar som låg bakom deras bombräder mot Gaddafiregimen 2011. Men efter den gamla regimens kollaps har Libyen kastats ner i fullständigt kaos, med olika rebelliska milisgrupper som löst lierar sig med de olika rivaliserande regeringarna, eller tar kontrollen över landområden på egen hand. Genom att staten förlorade kontrollen över sina gränser, har Libyen blivit en perfekt bas för alla typer av människohandel. Eftersom flyktvägen genom Turkiet och Grekland blockerats, har den libyska rutten blivit den enda möjligheten för afrikanska migranter. Lokala krigsherrar och miliser har därigenom börjat förlita sig mer och mer på människosmuggling som inkomstkälla.
Det uppskattas att 200 000–300 000 afrikanska emigranter uppehåller sig inom libyskt territorium. Dessa människor riskerar att utsättas för övergrepp, vare sig de arbetar i Libyen under slavliknande villkor, eller bara väntar på en chans att få fortsätta färden till Europa.
Beväpnade grupper håller ofta kvar emigranter och låtsas "upprätthålla lagen", men i själva verket är de bara ute efter att utpressa emigranterna på pengar eller arbetskraft i utbyte mot en plats på deras båtar. De driver ofta egna arrester som är oberoende från de så kallade myndigheterna. Det uppskattas att 50 procent av den libyska kustlinjens BNP är kopplad till smugglingen.
Hetsen mot invandring
De som lyckats ta sig ut till och blivit upplockade på internationellt vatten skickas till Europa, där de sätts i så kallade "flyktingläger" (i praktiken fängelser), huvudsakligen i Italien, då de andra vägarna in stängts eller försvårats under de senaste åren. Där får de bo, medan de väntar på att deras ansökan ska behandlas, eller på utvisning.
Många försöker därefter ta sig till de rikare länderna i norr och nå familj eller släktingar i Tyskland, Frankrike, Österrike, Sverige eller andra länder. De stoppas dock vid den italienska gränsen av österrikisk eller fransk gränspolis och tvingas tillbaka.
Inflödet av flyktingar kan inte stoppas. Varje försök att stoppa eller "reglera" flyktingströmmen har lett till högre dödssiffror, farligare och dyrare flyktvägar och en direkt förstärkning av de organisationer som lever på människohandel.
Medan de fäller falska tårar över invandrarnas missöden, rör sig de härskande klasserna i Europa i riktning mot en mer repressiv hållning mot invandring. Samtidigt underblåser de en konstant hets- och skräckkampanj i media för att vinna opinion för sina kontrareformer och mobilisera de svagaste grupperna i samhället till stöd för sin reaktionära agenda.
Kampanjens huvudsakliga syfte är att utnyttja chocken som skapats av de senaste årens terrorattacker i Europa, till att försöka få folk att koppla samman Islamistisk terrorism med invandring, som en del av en bredare rasistisk och islamofobisk kampanj och ett reaktionärt "försvar" av "kristna", "europeiska" [eller "svenska"] värderingar.
En annan anfallslinje har varit att borgerlig media beskyller "utländsk arbetskraft" för det som i själva verket är resultat av kapitalismens kris: fallande löner, försämrade arbetsvillkor, ökande arbetslöshet, fallande levnadsstandard och bostadsbrist.
"Det finns inte nog åt alla" uttalas som ett mantra, medan Europas kapitalistiska elit blir rikare och rikare.
Invandrade arbetare slår tillbaka
Orsakerna till detta förtal och dessa lögner är alltid desamma. Kapitalisterna behöverinvandring, men genom att försvåra de invandrade arbetarnas integrering i arbetarklassen och dess organisationer, kan de förstora "reservarmén" av folk som är arbetslösa, har visstidsanställningar och är utsatta – i syfte att splittra arbetarna i konkurrensen för överlevnad. Fattig ställs mot fattig.
Invandrare, både legala och särskilt de illegala, utgör ofta huvuddelen av arbetskraften i sektorer som jordbruk, där löner och arbetsförhållanden drivs nedåt genom extrem utpressning.
Men oundvikligen börjar denna sektion av arbetarklassen organisera sig och kämpa tillbaka, vilket visats genom de många kamputbrott bland migrantarbetare i södra Italien under de senaste åren.
Anmälningarna av det traditionella caporalato-systemet för daglönare inom jordbruket (att cheferna varje morgon skickar ut "gorillor" som bestämmer vilka som ska få jobba och för hur mycket) har avslöjat fruktansvärda förhållanden även för legala migranter från fattiga EU-länder som Rumänien och Bulgarien.
Dessa arbetare jobbar ofta under slavliknande förhållanden, utsätts för övergrepp och fråntas sina pass av exploatörerna. Dagliga arbetspass på 12–14 timmar i stekande sommarhetta för 10–15 euro hör inte till ovanligheterna.
Dessa förhållanden eldar på en ökande kampvilja från migrantarbetarnas sida. I januari 2010 gjorde hundratals afrikanska säsongsarbetare uppror mot de ständiga hoten från maffian, efter att några av dem blivit beskjutna. De slog tillbaka genom att storma staden Rosarno i södra Italien, beväpnade med käppar, stenar eller sina bara händer.
Under 2010 utbröt även en strejk bland daglönarna i Castelvolturno. Arbetarna samlades på "upphämtningsplatserna" och krävde förbättrade arbetsförhållanden, och trotsade alla hot. En liknande strejk inträffade året efter i Salento-området i Apulia, då arbetarna inte gick till samlingsplatserna under flera dagar. År 2015 hade ungefär 50 000 av de 160 000 daglönarna inom jordbrukssektorn lyckats få riktiga anställningskontrakt, men kampen är långt ifrån över.
Under det gångna årtiondet har fler och fler invandrade arbetare blivit en del av arbetarklassen, inom industrin och andra sektorer, och fått ett stärkt självförtroende av att de kan organisera sig och försvara sina rättigheter. Strejker inom transport- och byggbranschen, bland många andra, har visat på deltagande från ett växande antal invandrade arbetare.
I takt med att klasskampen radikaliseras på kontinenten kommer vi att börja se kampens inverkan på både de invandrade arbetarnas medvetande, och i förlängningen hela arbetarklassens medvetande. Dessa proletärer kommer att vinna ökat förtroende för sin egen styrka när de mobiliserar tillsammans, och utmana inte bara de förhållanden de tvingas leva under, utan hota självaste grundvalen till det system som skapat dessa förhållanden: kapitalismen.