Italiens statsskuld ligger på svindlande 2300 miljarder euro, eller 132 procent av BNP: den tredje största i världen efter Japan och Grekland. Vidare har Italiens banker den största andelen av Europas osäkra fordringar, på totalt 224 miljarder euro. Till skillnad från Grekland, som är ett relativt litet land i Europa, har Italien den tredje största ekonomin i eurozonen, och bidrar med mer än 15 procent av dess samlade BNP. Italien har nu blivit ett stort hot mot den ekonomiska stabiliteten i hela EU.
Detta hot blev mycket tydligt i maj när republikens president, Sergio Mattarella, gick in och lade in ett veto mot den föreslagna kandidaten till finansminister. Förslaget kom från Femstjärnerörelsen och Lega som efter månader av förhandlingar var på väg att bilda en koalitionsregering. Anledningen till att Mattarella vägrade var att den föreslagna kandidaten var en känd EU-kritiker och hade fört fram möjligheten att Italien skulle lämna euron.
Spridningen på avkastningen på Italiens tvååriga statsobligationer nådde plötsligt en högsta punkt på 2,73 procent: den högsta nivån sedan den förra krisen 2013. Den italienska aktiemarknaden påverkades också. Det var framförallt de italienska bankernas andelar som föll. Aktiekursen för Italiens viktigaste bank Unicredit föll med 9,2 procent; den näst viktigaste banken, Intesa Sanpaolo, följde efter och tappade 7,2 procent. Krisen fick en dominoeffekt över hela Europa, särskilt i de svagare ekonomierna, som Grekland, Portugal och Spanien, och även längre bort.
Italiens skuldberg
Europeiska centralbanken är särskilt exponerad om det skulle bli en allvarlig finanskris i Italien, då den har 340 miljarder euro i italienska statsobligationer: omkring 15 procent av Italiens totala skuld. De italienska bankerna håller också stora summor statsobligationer, vilket indirekt stöttar upp statsfinanserna. Så länge som staten betalar är allt frid och fröjd. De senaste 10 åren har den italienska staten betalat 700 miljarder euro i ränta på den anhopade skulden. Men om räntan på statsobligationerna skulle bli alltför hög så skulle det riskera att utlösa en bankkris om staten inte kunna skulle kunna betala. Detta skulle inte bara beröra Italien utan skulle sluka hela Europa, eftersom den totala summan av osäkra fordringar redan nått 938 miljarder euro över hela kontinenten. En kris i Italien skulle således ha en dramatisk påverkan på Europas finansiella system. Italien skulle kunna bli den utlösande faktorn för en stor världsekonomisk kris. Detta är förklaringen till att de seriösa borgerliga ekonomiska analytikerna ägnar så stor uppmärksamhet åt vad som händer i Italien.
Det underliggande problemet med Italiens ekonomi är den låga produktiviteten som leder till en svag konkurrenskraft. Detta innebär att Italien säljer mindre än tidigare på världsmarknaderna, får in lägre intäkter och fortsätter falla längre och längre bakom sina viktigaste konkurrenter. En ny IMF-rapport visade att sedan euron infördes 1999 har enhetsarbetskostnaderna vuxit med omkring 20 procent i Italien i jämförelse med Tyskland, och med 10 procent i jämförelse med eurozonen i sin helhet.
De gyllene åren under 1950- och 1960-talet när den italienska ekonomin växte med omkring 7 procent årligen är ett minne blott. Nu är Italien inne i en period av låg tillväxt, som bara nyligen börjat återhämta sig – mycket långsamt – efter tio år av de facto stagnation, högre arbetslöshet (omkring dubbelt så stor som innan världskrisen 2008) och en kraftigt fallande levnadsstandard för ett större lager av befolkningen.
Den nya regeringen
Som vi förklarat tidigare:
"De italienska valen – en politisk jordbävning i ordets rätta mening – har gett upphov till det som varit förutsett länge - ett "hängt parlament" där inget parti, eller koalition av partier, har förmåga att bilda en majoritetsregering." ("Italian elections: establishment shaken to its foundations", Marxist.com, 7 mars 2018)
Sen dess har Femstjärnerörelsen och Lega lyckats lappa ihop en överenskommelse för att forma en koalitionsregering, i form av ett kontrakt ("contratto"). En av de paroller som fångade uppmärksamheten hos de fattiga lagren i samhället, särskilt i södra Italien, var löftet om en ersättning vid arbetslöshet på 780 euro. Ett annat löfte var att upphäva de hatade nedskärningarna i pensionssystemet som infördes av den förra regeringen under ledning av det Demokratiska partiet. Det har beräknats att detta skulle kosta uppemot 6 procent av BNP, något som Italiens statsfinanser inte har råd med. Lega har förvärrat denna komplicerade ekonomiska ekvation genom att driva på för en skattereform, med införandet av en grundläggande platt skatt som sänker skatterna för företagen, och därmed också skatteintäkterna.
Regeringen försöker göra det omöjliga med denna politik. I verkligheten kommer den inte kunna genomföra alla sina vallöften. För att se till att de varken tappar kontrollen över Femstjärnerörelsen eller Lega har den italienska borgarklassen satt en av sina män som finansminister, i form av Giovanni Tria. Han gjorde det nyligen tydligt i medieintervjuer att all politik som den här regeringen genomför måste vara hållbar, det vill säga de kommer att behöva förhålla sig till de gränser som sätts upp av Italiens ekonomiska situation. Han har uteslutit ökade statliga utgifter för att skapa jobb och så vidare, och insisterat på att regeringens politik måste basera sig på principen att minska statsskulden.
Trias uttalanden väckte ilska hos aktivisterna i både Femstjärnerörelsen och Lega. Detta är inte vad de röstade för, och det börjar redan förändra regeringens popularitet. För att vara mer konkret: Lega stärks kraftigt, samtidigt som Femstjärnerörelsen redan är på nedgång i opinionen.
Rasism – ett verktyg för att söndra och härska
Hur lyckas Lega med det här? Genom att avleda uppmärksamheten för de verkliga ekonomiska och sociala problemen till frågan om det ständiga flödet av flyktingar till Italien över Medelhavet. Inrikesministern Matteo Salvini, Legas ledare, har fört en nästan konstant valkampanj. Han vet att denna regering inte kan sitta länge, eftersom den inte kommer kunna lösa de brådskande problem som arbetande människorna står inför. Den kommer varken kunna skapa jobb eller öka pensionerna. Snarare kommer den tvingas av de rådande makterna – den italienska borgarklassen och EU:s tjänstemän – att ge med sig och fortsätta nedskärningarna.
Detta förklarar den fanatiska rasism som Salvini står för. Det budskap han försöker förmedla är att alla Italiens problem beror på det massiva inflödet av flyktingar. Det förklarar hans order om att stoppa fartyg som bär på hundratals flyktingar från att lägga till vid Italiens hamnar. Naturligtvis är detta ren propaganda, för medan ett fartyg tvingades åka till Spanien, så lade ett annat, med många fler flyktingar, till vid en siciliansk hamn. Men icke desto mindre sänder Salvini ut sitt budskap om att med honom vid rodret så är det äntligen något som görs åt invandringen. Därmed drar han in Italien i konflikt med resten av EU. Han attackerar de andra europeiska länderna, och anklagar dem för att inte ta deras del av flyktingarna. Det är en enkel uppgift för honom eftersom länder som Frankrike har blockerat inträde för flyktingar längs deras gräns mot Italien. Allt detta gör Salvini väldigt populär till höger, och slutresultatet av allt detta är att Lega troligtvis kommer att bli det främsta högerpartiet i Italien.
Femstjärnornas försvagning
Det är Femstjärnerörelsen som tar mest skada av den här situationen. Partiet faller i opinionen efter att det börjat avslöja sig inför vad som är främst vänsterväljare. Femstjärnorna har vunnit det mesta av vad som förut skulle ha varit det gamla Kommunistpartiets väljarkår. Prata med vilken industriarbetare som helst, framförallt i södra Italien, och du kommer att få höra samma sak: arbetarna i fabrikerna röstade överväldigande för Femstjärnerörelsen. Ungdomarna röstade också massivt för Femstjärnorna. Det förklarar varför partiledaren Luigi Di Maio blev placerad som arbetsmarknadsminister, eftersom det är han som kommer behöva sälja in regeringens politik till arbetare och unga.
Det är dock inte lätt för Femstjärnerörelsen att rättfärdiga sin koalition med det öppet rasistiska högerpartiet Lega. Och stämningen börjar redan förändras. I fabrikerna har den snudd på blinda tron på att Femstjärnorna radikalt skulle förändra saker börjat försvinna. Det finns inte längre samma entusiasm som förut. Det är fortfarande tidigt men lärandeprocessen har börjat. Med tiden så kommer det sjunka in i massornas medvetande att den här regeringen inte kommer förbättra deras levnadsvillkor. För närvarande sprids idén att precis som regeringen tar i med hårdhandskarna mot invandringen och utmanar EU:s institutioner, kommer den att ta itu med de trängande problemen med jobb och löner. Men det ena följer inte av det andra. För stunden finns det stora illusioner, men illusionerna kommer att försvinna.
Vad kommer att hända då? Italiens arbetare och ungdomar har försökt att åstadkomma förändring på den politiska fronten. När de gamla, etablerade fackföreningsledarna inte mobiliserade till kamp så använde dem vad de hade till hands: deras röster. De vände ryggen till det Demokratiska partiet, vilkas stöd har helt kollapsat, och röstade för Femstjärnorna, eftersom de trodde att detta nya parti – som lovade att rensa bort korruptionen och garantera alla en grundläggande minimiinkomst – skulle vara början på en stor förändring.
Men en sådan förändring kommer inte att förverkligas. Och just på grund av att Femstjärnorna är ett nytt fenomen som inte har hunnit etablera sig som en tradition kommer de väldigt snabbt att avslöjas. Det finns redan spänningar mellan den mer öppet pro-kapitalistiska delen av Femstjärnorna och dess vänster. Vid en viss tidpunkt kommer Femstjärnorna således splittras och fragmenteras. I detta sammanhang, när det blivit fullständigt klart för alla att denna regering inte kommer att innebära den förändring som alla önskat, så kommer vi att se de sociala rörelserna återuppstå. När arbetarna förlorar tron på den politiska fronten kommer de att tvingas vända sig till den fackliga fronten. Med tanke på den reformistiska fackföreningsbyråkratins kvävande stryptag kommer vi troligtvis se rörelser underifrån, som till en början vänder sig mot fackföreningsbyråkratin och går tillbaka till den italienska arbetarklassens gamla tradition av spontana gräsrotsrörelser, liknande dem som ledde till den heta hösten 1969.
Vänsterns kris och marxisternas uppgifter
Hela den gamla vänstern har hamnat i en djup depression. De ser ingenting annat än rasism och mörk reaktion. De pratar om fascio-leghismo: en växande "fascistisering" i form av Lega. Det finns även de som lägger skulden på arbetarklassen själv för det läge som vänstern befinner sig i. Sanningen är att det är den officiella traditionella vänstern – i alla dess strömningar – som har bidragit till den nuvarande situationen. Först och främst har vi de gamla ledarna för Kommunistpartiet: där majoriteten bildade det Demokratiska partiet. Det ironiska i situationen är att de borgerliga medierna framgångsrikt har byggt upp en bild av att "vänstern" är det Demokratiska partiet: ett parti för kapitalisterna. Ledaren för Lega använder detta för att framställa sig själv som den enda försvararen av arbetande människor.
Detta är naturligtvis bara en väldigt tillfällig situation. Man kan inte ignorera den verkliga, underliggande ilskan och frustration som finns hos miljoner arbetare och unga. Ingen erbjuds en genuin lösning på sina problem. Och det ironiska är att här har vi ett land som en gång hade ett mäktigt kommunistiskt parti med runt två miljoner medlemmar, men som nu inte finns som ett politiskt uttryck för arbetarklassen. Det finns ett enormt vakuum till vänster som är förklaringen till det nuvarande dödläget. Men dödläget kommer förr eller senare att brytas. Stämningen bland unga är väldigt radikal, vilket märks så fort unga börjar röra sig till följd av den ena eller andra frågan.
Medan Salvini piskar upp rasism över flyktingkrisen genom att hindra fartyg från att lägga till vid italienska hamnar, skapar det också en känsla av avsky och ilska hos ett annat lager av befolkningen, framförallt bland en del av ungdomarna. Och när det blir klart att denna regering inte har något att erbjuda arbetarna, ungdomarna eller de arbetslösa så kommer dammluckorna öppnas och en ny period av intensiv klasskamp att inledas.
Under dessa förhållanden är marxisternas uppgift att bygga sina styrkor, vinna och skola en ny generation av aktivister och förbereda för att intervenera i de rörelser som oundvikligen kommer att utveckla sig.
Översättning: Revolution