Under de senaste två månaderna har oron för ekonomin ökat igen. Tanken var att detta skulle vara en optimistisk period, med gott om positiv statistik över arbetslösheten, löneutvecklingen och så vidare. Men trots dessa siffror är marknaderna skakiga, och steg för steg börjar borgerligheten inse att inga av de problem som orsakade krisen 2008 har blivit lösta. Det har snarare blivit värre.
Krisen 2008
Krisen 2008 kallades ursprungligen för "kreditkrisen", vilket var ganska träffande. I ekonomin hade det byggts upp nivåer på skuldsättning som saknade historiskt motstycke. När ett stort antal subprimelån kollapsade fick amerikanska investerare plötsligt panik. Bankerna slutade låna ut till varandra. Ingen visste vilka banker som var exponerade mot dessa lån, eller vilka som var exponerade mot andra banker som i sin tur var exponerade mot dessa lån. Man frös utlåningen och staten gick in med garantier och bailouts för att rädda banksystemet.
Detta var resultatet av en lång period av ökad utlåning. Efter andra världskriget var världens totala skulder (från hushåll, företag och stater) relativt höga på grund av alla statsskulder som byggts upp under kriget. År 1950 motsvarade de fortfarande cirka 140 procent av den ekonomiska produktionen, men under 1960-talet sjönk de till 110 procent och på 1970-talet hade de fallit till 100 procent. Under 1980-talet skedde däremot en kraftig vändning. År 1990 hade skulderna nått 130 procent av den ekonomiska produktionen, 180 procent år 2000, och 2007, precis före krisen, nådde den 280 procent: eller cirka 3 gånger hela världens ekonomiska produktion. För varje dollar som spenderades, lånades alltså tre dollar.
Finansvalparna på Wall Street och i London jublade över sin ekonomiska uppfinningsrikedom, som gjorde det möjligt för kapitalismen att gå långt bortom marknadens gränser, alltså arbetarnas förmåga att köpa tillbaka de produkter de själva producerat. Begreppet "subprimelån'' var i sig en förskönande omskrivning för lån som aldrig skulle kunna återbetalas. När låntagaren inte längre kunde betala av på sitt hus räknade bankerna med att kunna sälja det vidare till ett högre pris.
Avregleringarnas pris
I slutet av 1990- och början av 2000-talet tog man bort alla statliga regleringar av bankernas ansvarslösa handlingar. Centralbankerna bidrog genom att sänka räntorna. Särskilt viktigt var det avgörande ögonblicket strax efter att IT-bubblan sprack 2001. Den amerikanska riksbanken Federal Reserve sänkte då sina räntor från 5 procent till 1,25 procent, och blåste därmed åter upp lånemarknaden. Ur ett kapitalistiskt perspektiv var en sådan politik fullständigt oansvarig, men den härskande klassen fruktade de sociala och politiska konsekvenserna av en långvarig ekonomisk kris och valde att skjuta upp sina problem.
Financial Times kommentator Martin Wolf skrev nyligen om detta:
"Men de som argumenterar för att det skulle ha varit bättre om centralbankerna lämnat ekonomin i lågkonjunktur än att de genomförde en aggressiv penningpolitik har helt fel. Det är omoraliskt och i sista hand omöjligt att offra huvuddelen av folkets välstånd för att blidka finansmarknadernas gudar."
Denna ekonomiska politik var ganska olik den som fördes på 1930-talet. När Wall Street-kraschen inträffade år 1929 uppgick de totala skulderna i USA till cirka 180 procent av BNP. De följande 4 åren steg de dramatiskt till 260 procent (vilket kan jämföras med 350 procent år 2007) som en följd av krisen. Men mot slutet av 1930-talet var den tillbaka på omkring 180 procent. Detta uppnåddes genom bankkollapser, fabriksnedläggningar, massarbetslöshet och svält.
De mindre lönsamma industrierna och bankerna gick under och ersattes av mer moderna och effektiva. Det var en oerhört turbulent period i USA:s och världens historia, där den härskande klassen tvingade arbetarklassen att betala för krisen. Detta är vad Schumpeter förskönande kallar "kreativ förstörelse". Men inte ens detta räckte för att lyfta världsekonomin ur krisen. Det var först i och med Europas och Japans ödeläggelse under andra världskriget som vägen öppnades för 1950- och 1960-talets ekonomiska uppsving.
Dagens borgarklass har desperat försökt att undvika precis sådana katastrofala händelser. De är oroliga för att en revolutionär period lik den på 1930-talet ska inträffa igen.
Att blåsa upp bubblan igen
I stället för att rensa ut lånen ur systemet, har borgerligheten försökt att blåsa upp bubblan igen. I stället för att låta bankerna gå under i krisens början, lät de bara ett par stycken göra det, och flyttade därmed ansvaret för alla de skulder som bankerna hade ådragit sig till staterna.
Räddningspaket kombinerades med en extremt generös penningpolitik, där centralbankerna tryckte upp miljarder av nya pengar (så kallade "kvantitativa lättnader") och lånade ut dessa till banker, storföretag och stater. Samtidigt sänkte centralbankerna räntorna till 0,25–0,5 procent (praktiskt taget noll) och vissa länder, som Japan och Sverige, satte till och med negativa styrräntor. Det amerikanska Federal Reserves tillgångar ökade från 900 miljarder dollar (6 procent av BNP) år 2008 till 4400 miljarder dollar år (24 procent av BNP 2017). Den europeiska centralbankens tillgångar ökade från 1100 miljarder euro (12 procent av BNP) år 2006 till 4500 miljarder (41 procent av BNP) år 2017. Ekonomerna pratade mycket riktigt om att befinna sig på "okänd mark".
I vanliga fall skulle skapandet av sådana enorma summor pengar ha orsakat en kraftig inflation, men så blev inte fallet. Nedskärningar och lönesänkningar gjorde att efterfrågan på produkter och tjänster minskade, samtidigt som storföretagen försökte minska överkapaciteten i fabrikerna världen över. Bankerna försökte skapa mer balans i sina rapporter och drog därför ned på utlåningen till konsumenter och företag. Storföretagen ville inte investera, eftersom de redan hade en produktionskapacitet långt utöver vad marknaden kunde svälja.
Regeringar och centralbanker försökte blåsa upp kreditbubblan igen, men lyckades bara förhindra en djup depression och sköt återigen upp sina problem. Mycket av den kredit som skapades hamnade i en extremt vidlyftig spekulation. Aktiemarknaderna blomstrade och slog ständigt nya rekord.
Enorma mängder pengar
New York Dow Jones Industrial Average Index steg från 14 000 i oktober 2007 till 26 600 den 26 januari i år. London Financial Times Stock Exchange 100 (FTSE 100) ökade från 6 700 till 7 700. Tokyos Nikkei-index följde samma mönster med en topp 2007 på 21 700 följt av en utjämning 2009, följt av ytterligare en ökning och en ny topp i januari i år på 23 800. Kryptovalutor (bitcoins) har stigit explosionsartat, och likaså värdet på konstverk. En tavla som sägs ha målats av Leonardo da Vinci ropades i november in för rekordpriset 400 miljoner dollar på en auktion, trots att det inte är säkert att den är äkta. Hellre än att ägna sig åt produktiva investeringar i ekonomin letar finanskapitalet desperat efter nya källor till en snabb förtjänst.
Storföretagen har samlat på sig hundratals miljarder dollar som de nu har svårt att hitta produktiva investeringar för. Amerikanska icke-finansiella företag sitter på 1900 miljarder dollar, varav Apple, Microsoft, Alphabet (Google), Cisco och Oracle innehar totalt 679 miljarder dollar. Warren Buffetts Berkshire Hathaway sitter på 116 miljarder dollar, i stor utsträckning tack vare Trumps skattelättnader i höstas.
Rekordhöga företagsvinster, liksom billig kredit har lett till en ny våg av fusioner och förvärv. För närvarande försöker datorchiptillverkaren Broadcom genomföra ett fientligt övertagande av Qualcomm, som tillverkar 42 procent av smartphone-processorerna. Uppgörelsen de erbjuder är värd svindlande 117 miljarder dollar – den största teknikaffären någonsin. Samtidigt sker bland annat en budgivning som är uppe i 30 miljarder dollar för det brittiska mediabolaget Sky. Faktum är att den amerikanska kapitalisten Warren Buffett i sitt årliga brev till aktieägarna klagade på prissättning av företag, och sade att han inte kunde hitta något med "ett förnuftigt inköpspris" eftersom priserna hade drivits upp så högt.
Fastighetsbubblor har också vuxit fram i flera ekonomier. Sedan 2005 har bostadspriserna ökat med 108 procent i Australien och Kina, 50 procent i Storbritannien och 43 procent i Kanada. I New York och andra viktiga amerikanska städer är priserna inte högre än de var år 2008, men har återhämtat sig till krisens rekordnivåer. De mycket höga boendekostnaderna medför också att massor av hushåll har stora bostadslån som de bara kan betala av om räntorna fortsätter vara historiskt låga. Om centralbankerna försöker begränsa utlåningen genom att höja räntorna eller förstöra en del av de pengar som de skapade vid krisens höjdpunkt, kan det utlösa en epidemi av bostadslån som inte betalas tillbaka.
Inget löst
De mer uppmärksamma borgerliga experterna har insett att de inte lyckats lösa några av de problem som från början orsakade krisen:
"Efter finanskrisen 2008-09 var förhoppningen att en kombination av ekonomisk återhämtning, inflation och åtstramning skulle minska skuldberget. Detta visade sig dock vara överoptimistiskt. Tillväxten har varit under förväntan, inflationen låg och åtstramningarna kontraproduktiv. Medan regeringarna faller tillbaka på finanspolitiska och industriella reformer, förlitar man sig på samma gift som utlöste krisen från första början för att återuppliva Amerikas och Europas ekonomier."
Under en lång period stagnerade ekonomin. Den lilla återhämtning som ägde rum 2012 kallades "den sämsta ekonomiska återhämtningen i historien" av Wall Street Journal. Det tog EU sju år att återhämta sig till samma ekonomiska produktion som 2008, medan USA och Japan lyckades på tre respektive fem år.
Än i dag är det staten som står som garant för 75 procent av alla amerikanska bostadslån, och Storbritannien och Tyskland har flera hundra miljarder dollar investerade i sin banksektor. De värst drabbade, Grekland och Irland, har fortfarande inte kunnat återfå pengarna från räddningspaketen: motsvarande 25 procent av deras BNP. Inflationen har förblivit envist svag, trots extremt billiga lån. Först under det gångna året har en liten uppgång i inflationen kunnat observeras, till den punkt där Federal Reserve vågade höja räntorna till över 1 procent. ECB och Japans centralbank har fortfarande inte slutat med sina kvantitativa lättnader, och deras räntor förblir runt noll.
I de avancerade G20-ekonomierna har skuldnivåerna varit fortsatt höga trots alla nedskärningar. De totala skulderna före krisen uppgick till 234 procent av BNP och ligger nu på 263 procent. I de länder där banker och hushåll är mindre skuldsatta, är företag och regeringar i allmänhet desto mer skuldsatta. Även om lite tillväxt skett på sistone, har skuldnivåerna inte sjunkit.
Kina klarat sig bättre
Ett land som klarade krisen bättre än de flesta var Kina. Den kinesiska ekonomin har fortsatt växa under krisens gång. Det har dock bara varit möjligt genom att man samlat på sig enorma skulder. Siffrorna för Kina är inte de mest tillförlitliga, men det uppskattas att den totala skulden hade nått 255 procent av BNP i slutet av 2016. Detta är nästan en fördubbling från 133 procent i slutet av 2008.
Det betyder att Kina lägger två dollar till sin skuld för varje dollar i ekonomisk produktion. Precis som de avancerade ekonomierna under upptakten till krisen 2008 har Kina drivit sin högkonjunktur med stora mängder krediter. Det påverkar också nästan alla delar av ekonomin: privata företag, statligt ägda företag, hushåll och lokal administration.
Kina är en av de minst utvecklade ekonomierna i världen och inte den enda där skulderna har ökat, men på grund av den kinesiska ekonomins storlek har det en avgörande inverkan. Det har inneburit att de globala skulderna har nått en ny höjdpunkt på 233 000 miljarder dollar, eller 300 procent av den ekonomiska produktionen, vilket är en ökning från 280 procent år 2008. För några år sedan talades det om att balansera om världsekonomin genom ökad import från Kina. Detta har uppenbarligen skett, men på ett fullständigt ohållbart sätt. Kina har gått från att vara en källa till stabilitet för världsekonomin till att bli en svag länk.
Zombieföretag
En annan sida av detta är de så kallade zombieföretagen – företag som inte kan göra vinst. Bank for International Settlement påpekar att andelen zombieföretag har ökat femfaldigt sedan 1987, och att dessa zombier numera hade dubbelt så stor risk för att förbli zombier. Mellan 2008 och 2014 ökade andelen från sju procent till drygt tio procent, men de utgör en mycket större del av arbetsmarknaden och den totala kapitalstocken.
De låga räntorna kan hålla dessa företag vid liv även om de inte tjänar pengar. Om bara en del av dessa företag gick i konkurs skulle det potentiellt kunna få förödande effekter på ekonomin. Det skulle inte bara drabba fordringsägarna (banker och liknande) och leverantörer, utan också hota en stor del av arbetarklassen med arbetslöshet.
I december lade OECD fram en rapport vid namn "att konfrontera zombierna" där de försökte föreslå en politik för att motverka sådana kollapser. I teorin är det bra när olönsamma företag går under. Men i praktiken är sådan "kreativ förstörelse" ofta väldigt destruktiv, och inte särskilt kreativ. Varje land har sitt eget "rostbälte" i en eller annan form, där nedläggningen av industrier har förstört samhällen utan att något annat ersatt dem. Under en period av kapitalistisk kris kommer detta att bli långt värre, och borgerligheten erkänner i det tysta att detta är fallet.
Tio år in i krisen har den ekonomiska situationen alltså inte förbättrats, utan tvärtom förvärrats. Ingen av motsättningarna har lösts och alla försök att komma ur krisen har bara skapat nya motsättningar.
Politisk jämvikt
På Marx tid kallade ekonomer sitt ämne för "politisk ekonomi". Liksom Marx gjorde de åtminstone ett försök att studera samspelet mellan ekonomin och samhället. De neoklassiska ekonomerna föredrog däremot att behandla ekonomin som ett system av rent matematiska överväganden. Politik var bara en oönskad, oförklarlig faktor som inte passade in i deras modeller. Det var bara Keynes som försökte tampas med frågan under det turbulenta 1920- och 30-talet. Det är ingen överraskning att Keynes har blivit populär igen bland dem som försöker rädda det kapitalistiska systemet från sig självt.
Sanningen är den att försöken att återställa den ekonomiska jämvikten har rubbat den politiska jämvikten. Nedskärningar, angrepp på arbetsvillkor, massiva vinster och räddningspaket till bankerna har gjort politiken till den främsta "riskfaktorn" för ekonomin. Den härskande klassen har förlorat förmågan att diktera det politiska etablissemangets linje. Det syns kanske tydligast i frågan om Brexit och Trump, där den härskande klassen desperat försöker tämja sina egna representanter.
Ilskan och frustrationen som har byggts upp under det senaste decenniet har uttryckt sig i proteströster mot status quo, mot etablissemanget. Politiken blir alltmer polariserad mellan en protektionistisk, invandrarfientlig höger (Torypartiet, Trump) och en radikaliserad vänster (Corbyn, Sanders). Inget av alternativen är särskilt lockande för den härskande klassen.
I CNN-dokumentären "Why Trump Won", uttryckte ordföranden för Demokratiska partiet i Mahoney County det väldigt enkelt: "Allt de hörde var bara jobb, jobb, jobb, och han kommer att ge oss tillbaka våra jobb". De kloka "experterna" kommer att peka på statistik om rekordlåg arbetslöshet och helt missa poängen. Frågan handlar inte bara om att ha ett jobb, utan också om vilken typ av jobb man har och på vilka villkor. Förr hade folk i rostbältet och norra England något sånär välbetalda industriarbeten som krävde yrkesskicklighet. I dag förväntas de arbeta för minimilön på callcenter, snabbmatskedjor och Amazons lager.
Handelskrig?
Trump skyller situationen på frihandeln och hävdar att USA har undertecknat för många handelsavtal som inte gynnar "Amerika". I stället vill han sätta "Amerika först". Men sanningen är att handelsavtalen har tecknats i de amerikanska kapitalisternas intressen. De har tjänat massiva summor på dem, vilket också gäller Trump. Nu hävdar Trump att han kommer att "hämta hem jobben". Det går bara att göra på bekostnad av andra länder: genom att tvinga fabriker att stänga i Mexiko och Europa för att sedan förhoppningsvis starta upp nya i USA. Detta kommer inte att hända, och om det händer kommer det att vara genom att importera arbetsvillkoren från Mexiko och snabbmatsindustrin till de amerikanska fabrikerna.
Ur borgarklassens ståndpunkt är en sådan politik extremt farlig. Ett handelskrig mellan Europa och USA, eller Kina och USA skulle få katastrofala konsekvenser för världsekonomin – och det är just vad Trump hotar med. Den 1 mars tog han ännu ett steg i den riktningen när han följde upp sina tullar på tvättmaskiner och solpaneler med stål och aluminium. Börserna rasade. EU reagerade omedelbart genom att hota med straffåtgärder, vilket Trump i sin tur svarade på med hot om ännu högre tullavgifter mot EU. I en tweet försvarade han sin politik:
"När ett land (USA) förlorar många miljarder dollar på handel med praktiskt taget alla länder som det gör affärer med är handelskrig bra och enkla att vinna. Exempel, när vi ligger under 100 miljarder dollar med ett visst land och de blir kaxiga, sluta handla – vi vinner stort. Det är enkelt!"
Borgerligheten ser detta som fullständigt vårdslöst. Världsekonomin är helt och hållet integrerad, och ett handelskrig skulle sätta såväl USA:s som andra länders ekonomier i gungning. Det skulle varken vara "enkelt" eller en "stor seger". Den härskande klassen är allvarligt oroade över den senaste utvecklingen. Medlemmar i Trumps regering motsatte sig den, och en del av det republikanska partiet har tillkännagivit sin vilja att föra fram nya lagar för att stoppa Trumps tullar.
Reaktion mot Trumps tullar
Andra regeringar har uttryckt sitt starka ogillande. I frågan om ett omförhandlat NAFTA-avtal sa Kanadas premiärminister Justin Trudeau till och med att "ingen överenskommelse kan mycket väl vara bättre för Kanada än en dålig överenskommelse". Den 2 mars sade EU-kommissionens ordförande Juncker:
"Nu ska vi alltså också införa importtullar. Det här är i grund och botten en korkad process, det faktum att vi måste göra det. Men vi måste göra det. Vi ska nu lägga tullar på motorcyklar, Harley Davidson, på jeans, Levis, på bourbon. Vi kan också göra korkade saker. Vi måste också vara så korkade."
I detta drama är Trump i viss mån bara budbäraren, och det är just därför de är så oroade. Om det bara var en fråga om Trump, skulle det gå att hantera. Problemet är att hela den ekonomiska krisens logik ställer länderna mot varandra, när de försöker att avlasta sina egna sociala och politiska problem på de andra. Redan under Obama ökade antalet protektionistiska åtgärder, och Brexit följer samma trend.
Det är inte bara i handelsfrågor som den härskande klassen håller på att förlora sitt grepp. De senaste skattesänkningarna i USA var inte riktigt vad den amerikanska borgarklassen hade hoppats på. De innebär en massiv skattesänkning för de människor som redan klarat sig bäst ur krisen. Rekordstora företagsvinster kommer nu att förenas med ytterligare skattelättnader. Den 1500 miljarder dollar stora skattesänkningen läggs till det befintliga underskottet – ett underskott som ingen verkar vara beredd att ta itu med.
Republikanska kongressledamöter och senatorer har gått från att vara djupt oroade över underskottet till att själva skapa ett budgetunderskott utan historiskt motstycke. Den senaste budgetöverenskommelsen med demokraterna gjorde att underskottet ökade med ytterligare 300 miljarder dollar. Nu uppskattas underskottet ligga på 1200 miljarder dollar.
Tillbaka till instabiliteten
Detta är orsaken till att marknaderna fick skrämselhicka i början av februari. Den ekonomiska statistiken från USA var paradoxalt nog för bra. Inflationen återhämtade sig, viss statistik visade på löneökningar och så vidare. Aktiemarknaden började darra på grund av rädslan för att de billiga lånen skulle sina.
Ett antal artiklar välkomnade utvecklingen och argumenterade i grund och botten för att marknaderna hade varit för stilla och för optimistiska, vilket hade oroat experterna. Om det finns ett återkommande tema från oktober till januari, så är det att alla experter är oroade över optimismen.
På World Economic Forum fanns det mycket pessimism trots statistik som på ytan visade en återhämtning: "Min största oro är att de flesta tror att det inte finns någon risk för en lågkonjunktur i år eller tidigt nästa år," sade en medgrundare till Carlyle Group: "I allmänhet går något fel när människor är nöjda och självsäkra." Jes Stanley, chefen för Barclays Bank konstaterade: "Jag tycker att det känns lite som 2006 när vi alla pratade om huruvida vi hade löst gåtan om ekonomiska kriser," men "vi har aldrig undvikit nästa finanskris".
Under 2000-talet pratade Gordon Brown om konjunkturcyklernas slut. Denna slags optimism har numera ersatts av den dystra insikten om att de inte bara misslyckades med att undvika krisen 2008, utan att de på kort sikt dessutom inte kan undvika ännu en.
Stigande inflation skulle innebära att riksbanken skulle behöva höja räntorna för att hålla inflationen under kontroll. Det skulle leda till att hushåll och företag hotas av konkurs. "Kapitalmarknaderna har väldigt liten kapacitet att hantera en förändring av räntorna", förklarade Stanley. Chefen för M&G Investments delade oron: "Om räntorna höjs i någon betydande mening under de närmaste 12 månaderna kommer det att finnas massvis av människor som lånat pengar de inte kan betala tillbaka," sa hon. "Dessa människor finns där och, som helhet, underskattar marknaderna detta."
Ingen vet egentligen hur höga räntorna kan bli innan de orsakar en ny nedgång, men många är rädda för att den gränsen kan vara mycket lägre än det som krävs för att kontrollera inflationen. Detta har fått många ekonomiska bedömare att mana till försiktighet. De är generellt sett mer oroliga för recession än inflation, på grund av hur svag den nuvarande återhämtningen är.
En ny kris håller på att förberedas
Ingen vet när nästa lågkonjunktur kommer. Om dagens ekonomiska tillväxt varar fram till slutet av 2019, skulle det vara den längsta perioden av oavbruten tillväxt i USA sedan 1945 (om än en mycket svag tillväxt). På ytan ser siffrorna bra ut, men de ser alltid bra ut innan en krasch. De som skrapar lite på ytan är oroade.
Världsekonomin har inte hållits vid liv genom investeringar, förbättrad produktivitet och löneökningar, utan genom att återigen öka skuldsättningen. Alla åtgärder som är avsedda att lyfta ekonomin ur lågkonjunkturen – att sänka räntorna, öka det statliga underskottet och så vidare – har redan använts, särskilt de penningpolitiska åtgärderna. När nästa lågkonjunktur slår till, kommer centralbanker och regeringar inte att ha något sätt att ta sig ur den. De kommer inte längre att kunna skjuta upp det oundvikliga. Därför hoppas de desperat på att lågkonjunkturen inte kommer nu.
Detta är inte bara en ekonomisk fråga. Redan under krisens första tio år har vi fått se väldiga politiska omvälvningar, där den härskande klassen har uttömt de traditionella partiernas politiska kapital, inklusive de socialdemokratiska partierna. Vem ska de stödja sig på för att genomföra nästa omgång av åtstramningar och hålla den bräckliga världshandeln flytande? Faktum är att politiska frågor är det som oroar dem mest för tillfället – risken för att Trump, Brexit eller någon framtida politisk jordbävning kommer att krossa den ömtåliga ekonomiska jämvikten.
Marxister längtar inte efter ekonomiska kriser, men vi säger sanningen som den är. I slutändan kokar frågan ner till vem som står för notan. Vem ska betala för krisen? Vem ska betala skulderna? Borgarklassen kommer att försöka få arbetarklassen att betala, genom attacker på arbetsvillkoren och levnadsstandarden. Det kommer att bereda vägen för ännu mer våldsamma konflikter mellan klasserna under de kommande åren.
Fakta: Subprimelånen och krisen i USA
Subprimelån är lån som bankerna ger ut utan att bedöma om låntagaren kan betala tillbaka pengarna. Dessa lån ökade snabbt under 2000-talet i USA. Som andel av den amerikanska bolånemarknaden ökade de från 8,3 procent år 2003 till 23,5 procent 2006. Men i och med krisen 2008 började bostadspriserna sjunka, och när räntorna höjdes kunde många som tagit subprimelån inte längre betala av dem. Bostadsbubblan sprack, vilket ledde till massvräkningar och bankkris.